Tänkvärt 2

”På 1930-talet kunde en man med endast sin lön försörja fru och barn.

På 1970-talet behövde normalt både mannen och frun förvärvsarbeta.

På 2000-talet krävdes det att båda makarna förvärvsarbetade plus skuldsatte sig med lån.”

Tänkvärt 1

”Läkemedelsindustrin tjänar inga pengar på friska människor”.

Tre viktiga saker

Min äldste son arbetar för närvarande med bokstaven M i skolan. Under veckan fick de i uppdrag att rita ett hus och fylla det med – för dem – viktiga saker. Enligt egen utsago valde sonen följande tre föremål: mat, Minecraft och mamma ...

Gulligt så det förslår!

Allt var inte bättre förr, men ju förr desto bättre – eller ...?

Under morgonen tittade jag och yngste sonen på favoritprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter eftersom vår familj har ett stort intresse för bokstäver och siffror som med tiden har smittat av sig på bägge barnen.

I en episod gör Magnus, Brasse och Eva en snögubbe tillsammans.

"Blev han inte lite tjock där nere?" frågar sig Magnus och syftar på snögubbens mage.

"Han kanske är med barn", föreslår Brasse, varpå Magnus kontrar med "Dummer, det är ju en han! Det är en kille ju".

I dag hade folk sannolikt anmält programmet för att vara transfobiskt.

Allt var inte bättre förr, men ju förr desto bättre – eller ...?

”Kamelbullens dag”

I går kom min 6-åring hem från skolan och berättade med stolt röst att fröknarna hade bjudit barnen på ”kamelbulle” ...

Jag hade inte hjärta att rätta honom men fick verkligen hålla mig för skratt. Var det kamelbullar som även kameler gillar – därav namnet, eller var bullen gjord på kamelkött? 

Hmm, sonen ställde sig lite tveksam till hur det förhöll sig med den saken då vår familj råkar vara vegetarianer.

Könsförnekelsen inom den samtida feminismen

I dag trillade jag över en krönika om feminism som fångade mitt intresse utöver det vanliga. Författaren riktar skarp kritik mot den samtida kvinnorörelsen och hur den har kommit att utmärka sig i just vår tid. Vidare belyser hon att ideologin sällan ifrågasätts eftersom feministisk åskådning numera utgör en självklar norm i stora delar av västvärlden. 

Jag kommer inte att citera inlägget i sin helhet men den ger mig ett värdefullt uppslag att utgå ifrån när jag redogör för mina egna ståndpunkter i frågan.

Skribenten menar att kvinnans huvudsakliga uppgift rimligen är att ge liv, inte att delta i militärtjänstgöring eller pro choice-uppdrag som verkar för det motsatta.

Att enbart betrakta kön som en social konstruktion är en sjuklig föreställning som helt bortser från biologiska faktum. Feminismens grundidé om lika lön för lika arbete har med tiden mynnat ut i en slags rasistisk misandri. Ty vi betraktar nu den vita mannen som roten till all ondska – och i vissa fall förnekar vi helt förekomsten av maskulinitet kontra femininitet som två bärande poler. Detta trots att mannen historiskt sett är den som huvudsakligen har bidragit med innovationer och hela samhällsbyggen. När såg du senast en kvinnlig gruvarbetare och varför propagerar feminister mycket sällan för att värva fler kvinnor till gruvnäringen? 

Vi föds till man eller kvinna i varsin binär kromosomuppsättning. Allt annat är att blunda för fakta och biologi. Det är inte försvarbart att etikettisera personer som ifrågasätter detta könsförnekande med skymford som transfob, ej heller att påtvinga omgivningen pronomen som inte överensstämmer med de faktiska förhållandena. Det riskerar bara att befästa den egna ideologiska uppfattningen som grundar sig i ett politiskt idésystem snarare än naturvetenskaplig evidens.

Till yttermera visso intresserar jag mig för forskning som kan klargöra hur mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt, och huruvida dessa skillnader har en betydelse när människor upplever att deras genitalier inte överensstämmer med den inre könsidentiteten. Hur får man dessa att bättre harmonisera med varandra utan att ta till irreversibla ingrepp? Det – om något – borde till syvende och sist sätta punkt för hela transdebatten.

Adhd – helt sonika symptom på barn som inte har hunnit bli vuxna ännu …?

Johan Bengtsson – ST-läkare i psykiatri och flitig debattör tillika kritiker på "npf"-området, går från klarhet till klarhet. I dag har han publicerat ännu en artikel i Svenskan som resonerar kring diagnoser som en bedömningsfråga och ingenting annat, liksom det faktum att adhd måste betraktas som bestående för att sättas på ett tillförlitligt sätt. Vem är ens kapabel att avgöra en sådan sak? 

Särskilt ett stycke fångade min uppmärksamhet:

"Frågorna speglar vuxenvärldens dröm om hur ett barn bör vara och bete sig. Förväntningarna på barnet är att det ska lyssna på direkt tilltal, följa instruktioner, inte tappa bort saker, inte göra slarvfel, inte vara glömskt, inte springa omkring, inte prata överdrivet mycket, inte avbryta eller störa, inte tappa humöret och så vidare". 

Dessa egenskaper är ju för tusan barn i ett nötskal, precis i enlighet med hur det ska vara ... Johan Bengtsson fortsätter "Här framträder en utopi av välartade barn som alltid behagar vuxenvärlden och aldrig prövar dess ofta obefintliga tålamod".

Jag vill nästan påstå att hela fenomenet med barn är att utgöra just störningsmoment och pröva de vuxnas tålamod ... En av de största utmaningarna med hela föräldraskapet är att forma dem till att bli fungerande samhällsmedborgare. Barn är per definition inget färdigt koncept förrän de har uppnått vuxen ålder, och därifrån sett fortsätter processen som ständigt pågående under en hel livstid.

”Npf”-lobbyn dementerar påståendet om autism som ett resultat av paracetamolanvändning under graviditet

Morgon-tv gästas i dag av en talesperson för ”npf”-industrin som uttalar sig om autism i form av ett medfött och obotligt tillstånd. Personen är ansiktet utåt för landets största autismrörelse med närmare 20 000 medlemmar, och är således att betrakta som part i målet. Han betonar att autism är obotligt i betydelsen att det inte går att betrakta som en sjukdom, utan tvärtom ett livslångt funktionshinder.

USA:s president Donald Trump ska i dagarna ska ha presenterat fynd som rör kopplingen mellan förekomsten av autism och bruket av värktabletter under graviditeten, något som ligger till grund för att debatten har blommat upp på nytt. Motbevisen till detta påstående är många, hävdar Aftonbladet bakom låst artikel … Personligen kan jag inte uttala mig om det föreligger ett samband då jag har för lite kunskap om den typen av förhållanden. Samtidigt inser jag det paradoxala i att ett språkrör själv är en del av påverkansarbetet inom ”npf”-narrativet och dess intresseorganisationer. Partiskheten är slående när riksförbundet för dessa neuropsykiatriska funktionshinder – som de facto livnär sig på den här sortens opinionsbildning, tillåts propagera för sin lobbyverksamhet på bästa sändningstid.

Ett helt samhälle vilar på föreställningen att våra personlighetsdrag är någonting bestående trots att det finns en uppsjö av människor som i vuxen ålder har fått sina diagnoser avskrivna. Om dessa individer aldrig hade autism från första början behöver man rimligen se över rutinerna för diagnostisering i sin helhet. Det är högst olyckligt att låta sig begränsas av något som inte ens existerar.

Politiseringen inom Svenska kyrkan

I dag är det kyrkoval.

För en tid sedan begärde jag utträde ur Svenska kyrkan. Jag anser nämligen att samfundet ägnar sig åt politisering i stället för att bedriva kyrkoverksamhet. Dessutom lämnade jag aldrig något medgivande till att ingå i medlemskapet från första början, det gjordes tvärtom helt utan mitt samtycke. Och med ett sådant åtagande följer krav på kyrkoskatt som beroende på inkomstnivå uppgår till flera tusen kronor årligen. 

En snabb googling vittnar om att fler än jag benämner kyrkan i termer av ”politisering” när det kommer till stora existentiella frågor som rör livets uppkomst och vägledning i reproduktiv hälsa. Jag är av åsikten att det sedan länge saknas en teologisk förankring inom församlingen och att man i det snarare verkar som en arena för samtidens politiska agendor.

Baksidan med den samtida feminismen samt orsaken till de sjunkande födelsetalen

Tidigare i somras tillsatte Sveriges socialminister Jakob Forssmed en utredning med anledning av det låga barnafödandet, som enligt beräkningar ligger på de lägsta nivåerna som någonsin har uppmätts.

Personligen tänker jag att det är flera faktorer som samverkar till den här utvecklingen. Det propageras för promiskuiösitet i såväl dokusåpor som i kvällspressen, queerteorier (med fokus på heterosexualitet som en social konstruktion) har fått ett allt starkare fäste, liksom den positiva inställningen till aborter, föreställningen om att jorden skulle vara överbefolkad, att frivilligt barnlösa fyller ut morgonsofforna och ifrågasätter familjebildning som en symbol för livets mening. Klimatångest dominerar debatten inom miljö och klimat. Folk swipe:ar som tokar, vilket riskerar att skapa ouppnåeliga ideal. Det samtida upphöjandet av individualism och personlig frihet spelar också in. Jag har även en egen teori om att narrativet kring ”medfött och obotligt” påverkar de 10 % av befolkningen som innehar en ”npf”-diagnos. I rädsla för ärftlighet avstår dessa personer i högre utsträckning från reproduktion, även om ett sådant samband inte har gått att fastställa.

Minskad fertilitet kan också ha sin förklaring i den omgivande miljön. Livsmedel, hygienartiklar, kosmetika och mikroplaster proppas fulla med allehanda gifter och tillsatser. Attityden och inställningen till graviditet och barnafödande är emellertid det som jag kommer att rikta in mig på i huvudsak, snarare än miljögifter och hormonstörande ämnen.

Vissa semantiska ordval skapar också motsättningar mellan män och kvinnor, och är knappast någon av oss till egentlig gagn. Begrepp som ”incel”, ”killgissa”, "toxisk maskulinitet", ”manspreading”, ”mansplaining”, "vita kränkta män" och hashtags av typen ”notallmen” används i syfte att ironisera över det manliga släktet och därmed kratta manegen åt en viss typ av politiska krafter.

Var och varannat diskussionsforum kopplat till frågor om abort, vaccin, feminism, migration, arbetsmarknad etc etc etc mynnar ut i att kvinnor och män tillskriver varandra osmickrande egenskaper. Jag bevittnar det här könskriget nästintill dagligen i ett kommentarsfält nära dig.

Samtidigt kan vi skönja motsatta tendenser som att hemmafruidealet är på väg tillbaka, åtminstone i små doser. Man myntar uttryck som ”tradwife” (av ordet traditionell) och ”soft girl”. Feministerna ondgör sig över den upplevda tillbakagången till 1950-talets ”stå vid spisen”-tillvaro. Dock, nära nog dubbelt så många kvinnor som män är långtidssjukskrivna. Fler kvinnor än någonsin tidigare uttrycker sig i termer av utbrändhet, utmattning och stressrelaterade symptom. Detta medan de slåss om platserna på attraktiva positioner som tidigare har kännetecknats av män.

Den moderna kvinnan ägnar sig åt självförverkligande och hon ratar uttryckligen tanken på amning, blöjbyten och sömnlösa nätter, men frågan är om det har gjort henne så mycket lyckligare. Faktum kvarstår att dubbelt så många kvinnor än män är brukare av psykofarmaka. Vad säger det om feminismen som ett samtida ideal?

Den sociala aspekten av autism

Jag intresserar mig mycket för den sociala konstruktionen av autism. I min kritik återkommer jag ofta till det faktum att tillförlitliga mätinstrument helt saknas för att påvisa huruvida någon har en "npf"-diagnos eller inte. Tanken med det här inlägget är att avgränsa mig till den biologiska aspekten av densamma.

AI säger: "Den sociala konstruktionen av autism innebär att autism delvis ses som ett resultat av samhällets normer, kulturella diskurser och historiska faktorer snarare än enbart en biologisk eller medicinsk diagnos".

Frågan är om det alls existerar en biologisk bedömningsgrund avseende autism. Jag påminner om att det hitintills inte har gått att identifiera några utmärkande ”autismgener”, att styrka tillståndet medelst blod- eller vävnadsprover, röntgeninstrument eller liknande mätmetoder. Påstådda skillnader i dopaminhalter har mig veterligen avfärdats i majoriteten av studier, varför en sådan uppgift bör tas med stor försiktighet.

Frenologi är en metodik som härrör från sent 1700-tal, där man valt att studera avståndet mellan människors ansiktsdrag, proportioner och positionering, symmetri o.s.v. som för tankarna till dåtidens rasforskning. Trots att metoden, med rätta, har fått tonvis med kritik används den i dag för *studiet av autisters uteblivna ögonkontakt, vilka påstås avvika från normalbefolkningen.

*bl.a. genom AI-screening av ”retinala ögonfotografier”.

Och ju fler påvisade samband som går att härröra till biologi, desto lättare kan industrin motivera läkemedelsbehandling även för autism.

Den här boken skulle kunna besvara flera av mina frågeställningar.

Att förse någon med diagnoser i stället för att gå till botten med bakomliggande trauman

Den Oscarsnominerade dramafilmen ”Will hunting” från sent 90-tal, med bland andra Matt Damon och Ben Affleck i huvudrollerna, skildrar ett livsöde som har lyckats rama in en stor del av dagens diagnosproblematik.

Karaktären ”Will”; spelad av Matt Damon, framställs som en minst sagt osympatisk person, närmast känslomässigt avstängd. Han befinner sig i en tillvaro som uteslutande består av slagsmål, lågbetalda ströjobb och regelbundna pubbesök. Han är därtill ett matematiskt geni sällan skådat, men riskerar på grund av sitt destruktiva leverne att låta denna talang gå förlorad i förmån för ren dekadens.

Will brottas med en dysfunktionell barndom kantad av våld. Han remitteras därför till en psykiatriker som mycket snart inser att Wills frånstötande och problematiska men stundtals även konfrontativa sätt bottnar i att han som barn blev övergiven av dem som skulle finnas där och skydda honom. Hans undvikande anknytning – som tar sig uttryck i bristande tillit – kommer sig sannolikt av rädslan för att bli övergiven på nytt.

I dagens värld hade Will troligen blivit diagnostiserad med adhd. Detta eftersom följderna av ett trauma många gånger har stora likheter med klassiska adhd-symptom.

Film i temat "diagnossamhället"

I dag tipsar jag om en film i temat samhällskritik. Den heter "Dance club" och går upp på de svenska biograferna i detta nu. Trots att filmen marknadsförs som en skruvad komedi skvallrar temat om en dyster verklighet som ligger till grund för en majoritet av mina ”npf”-kritiska inlägg på den här bloggen. Den väljer nämligen att rikta en känga mot hela diagnossamhället. Här driver man med det välkända faktum att psykiatrins uppdrag har blivit att dämpa patientens symptom i stället för att gå till botten med orsakssambanden. Referensen till Johan Bengtsson var särskilt vass. Han är ST-läkare i psykiatri och har närmast gjort sig ett namn som en systemkritisk pionjär i dessa frågor.

Karaktärerna ”samlar på neuropsykiatriska diagnoser” och ”gräver djupt i pillerburken”. Den illustrerar en närmast dystopisk samtid; lukrativ som få, där diagnoser sätts på tok för lättvindigt. Man konstaterar krasst att det i dag pågår en diagnosinflation, och jag är starkt benägen att hålla med.

Samtiden är sjuk men är det individen eller systemet som behöver tillfriskna?

"Dance club", nu på en biograf nära dig.

Män och kvinnor i arbetslivet på bekostnad av familjebildningen?

I mina texter återkommer jag ofta till att försöka ringa in det ideala sättet att leva, vilket naturligtvis kan skilja sig åt mellan människor men som det i regel finns viss samsyn kring. Jag pratar om byggstenar såsom balans mellan sömn, kost och motion; sunda relationer, en meningsfull sysselsättning, somatisk och mental hälsa m.m.

I dag sjukskriver sig kvinnor nästan dubbelt så mycket som män. Över en miljon svenskar plockar ut antidepressiv medicin. Detta trots att studie på studie inte kan fastslå de kort- eller långsiktiga effekterna av en sådan utveckling, och att någon mätbar dopamineffekt inte går att styrka. Samtidigt rankas Sverige som ett topp-5-land avseende jämställdhet och levnadsvillkor. Mot bakgrund av det: hur mycket utgör egentligen teorin om "kvinnofällan" en rimlig förklaring?

Det heter att stigmat har minskat när det gäller psykisk ohälsa – men att 10 % av befolkningen faktiskt lider, är det verkligen en måttstock på ett sunt samhälle? Varför måste vi medicineras för att få jobb, skola och vardag att gå ihop? 

Heltidsjobb, barn och hushållsarbete; tidigare i historien hade män och kvinnor en tydlig ansvarsfördelning över dessa områden. I takt med att kvinnan kom in i arbetslivet har den utvecklingen kommit att förändras radikalt. Därtill uppmuntras vi ständigt till ökad konsumtion som en genväg till (materiell) lycka. Vi har tillgång till fler sätt att delge varandra våra liv på sociala medier, jämfört med tidigare i historien när människor inte hade lika stor insyn i varandras tillvaro. Nu finns en hel människas livshistoria bara ett knapptryck bort. Ökad skärmtid och mer stillasittande livsstil spelar också in.

För att återgå till ämnet är jag nyfiken på om kvinnans intåg på arbetsmarknaden samt hennes högre andel akademiska examina har någon inverkan på det sjunkande barnafödandet och hennes välmående i stort.

Incitament för att få ut människor i arbete – skrota offerperspektivet

Jag har under morgonen fått ta del av en diskussion som sått ett frö hos mig angående den gruppen av arbetslösa som uppbär ekonomisk ersättning. Diskussionen har sin bakgrund i det faktum att landets sittande regering röstat igenom ett förslag om att sänka arbetslösa människors bidrag och ersättningar från och med årsskiftet 2027. Detta menar man kommer att påverka flerbarnfamiljer i särskilt stor utsträckning.

Min målsättning har varit att försöka nyansera debatten något då den ofta mynnar ut i det svartvita synsättet ”snylta på bidrag” vs att ”sparka på den grupp som redan ligger”.

I de inledande raderna påstod författaren till inlägget att hon – under hela sitt tjugoåriga yrkesliv som socionom – aldrig hade stött på en enda person som inte ville arbeta. Jag ifrågasätter sanningshalten i det påståendet. I realiteten förekommer naturligtvis alla varianter på gravt arbetsskygga människor å ena sidan, kontra den mer driftiga varianten å andra (väldigt förenklat, naturligtvis). En avgörande bit måste väl ändå vara att hitta incitament för att arbete faktiskt ska löna sig.

Ja, i dag går det alldeles utmärkt att leva gott på bidrag. Det är ingen slump att begreppet ”kravkänslig” myntades i just dessa tider. Detta för att hela försäkringssystemet fullkomligt kryllar av olika ersättningsformer i stället för att ta tillvara på folks styrkor och förmågor. Ingen människa kan med säkerhet fastslå hur stor andel som verkligen vill jobba vs vilka som hellre låter bli. Vad som förmedlas i samtal med en myndighet behöver inte nödvändigtvis tas för sanning (apropå påståendet att personen aldrig har mött en arbetslös som inte vill gå ut i arbete).

Människan är i grunden en ganska bekväm varelse, men hon är också full av ambitioner alldeles beroende på vilka incitament hon står inför, respektive vad samhället väljer att uppfatta som hinder. Vi måste sluta betrakta våra karaktärssvagheter som något medfött och obotligt (d.v.s. det som numera går under valfri diagnos). Att förmedla en bild av den arbetslöse som ett offer för olika omständigheter är oerhört kontraproduktivt på en redan ansträngd marknad, påverkad av konjunkturläget och andra yttre faktorer.

Vi är många arbetsföra och hungriga personer som aldrig ges chansen till en anställning p.g.a. xxx antal orsaker, men också uteblivna incitament. Efter att själv ha deltagit i ett oräkneligt antal arbetsmarknadsåtgärder utan större framgång, anser jag att hela fenomenet AF borde skrotas helt och hållet. Detta för att de – namnet till trots – inte förmedlar några jobb ...

För att sammanfatta diskussionen tror jag att vi som samhälle hade mått väldigt bra av att fimpa hela ”tycka synd om”-mentaliteten som är så vanligt förekommande i vår del av världen. Det skapar onödig självidentifikation när människor (baserat på etniskt påbrå, ”npf”-diagnos o.s.v.) placerar sig själva i en grupp av särskilt utsatta, vilket bara riskerar att bli självuppfyllande. Med rätt hjälp (i vissa fall kan det räcka med rätt inställning) behöver ens uppväxt eller andra opåverkbara omständigheter inte ligga en i fatet överhuvudtaget.

Det nuvarande systemet är knappast optimalt då det bara leder till fortsatt passivisering men jag hade gärna sett att sänkta bidragstak mynnade ut i konkreta åtgärder för att öka sysselsättningsgraden. Jag är av tron att alla människor är bra på någonting. Vi är knappast här av en slump. 

Om man själv (i alla fall bitvis) har befunnit sig i en uppförsbacke i nära 30 års tid är det föga hjälpsamt att som deppig 19-åring få höra att endast förtidspension står till buds. ”Högern” har också misslyckats fatalt på många områden men de har åtminstone avstått från tanken på att förtidspensionera fullt arbetsföra ungdomar p.g.a. ett tillstånd som med största sannolikhet växer bort ...

Vad Sverige behöver är en helt ny arbetsmarknadspolitik som ställer rimliga krav, erbjuder incitament, slopar hela offerperspektivet, samt – jag repeterar – tar tillvara på folks styrkor och förmågor.

Att närma sig sitt naturliga tillstånd

Jag fick i dagarna en video skickad till mig. I den sitter en amerikansk kvinna och berättar hur högeraktivisten Charlie Kirk fullkomligt förändrade hennes liv i grunden. Denna kvinna gick från en tillvaro med motstridiga känslor kopplat till den samtida feminismen, och en svår existentiell kris som ett resultat av densamma. Kirk lyckades sätta ord på de funderingar hon som kvinna kände inför vår tids sätt att leva, och hon upplevde det som ett andligt uppvaknande – att äntligen ha hittat hem i den konservativa rörelsen.

Kvinnan beskriver hur hon kom i kontakt med Kirks plattform i samband med att hennes väninnor ondgjorde sig över innehållet men att dessa påverkansförsök i stället hade fått omvänd effekt. Så fort hon bekände färg till konservatismen lyckades hon attrahera in en bra man och tillsammans fick de två barn. I dag lever hon som kristen.

Jag har på senare tid förkovrat mig en del i frågan om manligt och kvinnligt. Detta i betydelsen ”manligt och kvinnligt utöver sociala normer och konstruktioner”, med vilka * konstaterade biomarkörer kommit att skilja könen åt. Studierna är omtvistade och pekar tydligt åt olika riktningar beroende på agendan hos dess avsändare – lite confirmation bias; d.v.s. att ha en selektiv blick på det som redan bekräftar ens ursprungshypotes.

*konstaterade biomarkörer utöver hjärnans storlek, könskromosomer och testosteron-/östrogennivåer.

Jämställdhetsparadoxen är ett begrepp som återkommer i samtalet. "Utgångspunkten är att när både kvinnor och män får mer frihet att göra som de själva vill, det vill säga när jämställdheten är hög, då antar man traditionella könsroller i större utsträckning. Det skulle kunna förklara varför till exempel kvinnliga studenter i Sverige söker ingenjörsutbildningar, teknik eller matematik i lägre utsträckning än kvinnor i mindre jämställda länder som Algeriet":

samt

"Män och kvinnor är olika i sin natur och mer jämställdhet gör det bara lättare att visa sitt sanna jag, enligt tesen".

samt

"Orsakerna till skillnaderna kan vara många, men det har ännu inte påvisats vad som beror på biologi och vad som beror på sociala faktorer".

Ja, just det. Där är jag beredd att lära mig mer. Jag är nämligen av den högst kontroversiella åsikten att människan mår bäst av att befinna sig nära sitt naturliga tillstånd. Pendeln har en tendens att svänga tillbaka när saker och ting avviker från det ursprungliga sättet att leva. Det filosofin går att applicera på många av samtidens frågeställningar.

Högerprofilen och framlidne Charlie Kirk kontra den svenska mediebildens syn på högerextremism och kontroversialism

Med risk att framstå som sen på bollen men inte heller jag kände till den kristne högerdebattören Charlie Kirk innan dess att han togs av daga. Av media benämns han genomgående som högerextrem, kontroversiell och stundtals även hatisk i sin retorik. Jag kände mig därför manad att ta mig en titt på den omtalade kanalen, tillika gräsrotsrörelsen Turning Point, där han var verksam under sina sista år i livet, för att bilda mig en egen uppfattning om sakens tillstånd ...

På Charlie Kirks plattform lyfts bland annat *abortfrågan; som snart mynnar ut i ett mer filosofiskt resonemang om var livet kan antas ha sin början – och inbegriper fri aborträtt även flickfoster, samt betydelsen av människors DNA. Han pratar om synen på manligt/kvinnligt – utöver olika gen- och kromosomuppsättning, nivåer av östrogen vs testosteron –, den verkliga (?) orsaken till att män är kraftigt överrepresenterade i självmordsstatistiken (och kvinnor inom försök). Vidare ifrågasatte han existensen av ett patriarkat i västvärlden samt vitas privilegier. I det senare intervjuades även en svart man som undrade om publiken kunde redogöra för dessa påstådda privilegier men trots idoga försök lyckades ingen riktigt besvara frågan.

Kirk pratade varmt om traditionella familjevärderingar. Att det uppfattas som kontroversiellt säger nog mer om samtiden än honom. Han gav uttryck för vikten av en stark familjesammanhållning, önskade så lite statlig inblandning som möjligt, fastslog att det bara finns två biologiska kön (könsidentitet är en annan sak, däremot, men faktum kvarstår) och han drar paralleller till var gränsen går angående självidentifikation. Kan en vit person identifiera sig som svart? Människor med upplevelsen av att tillhöra djursläktet (s.k. ”therianer”) har ju varit ganska omtalat på sistone så givet det faktum kan frågan inte längre begränsas till att handla om könsidentitet, enbart. Inbegriper den även rastillhörighet, tro?

Jag bevittnade sakliga och bitvis även nyanserade debatter mellan Kirk och hans meningsmotståndare; företrädelsevis unga studenter vid olika högskolor och universitet. Jag tror dock att sakfråga för sakfråga måste sättas i sitt rätta sammanhang för att förstå att USA har andra måttstockar än dess motsvarande svenska definitioner samt inte är lika sekulariserat som landet jag befinner mig i. Exempelvis är bibelreferenser mer vanligt förekommande i den angloasaxiska sfären jämfört med i en nordisk kontext.

Sverige ligger i dag på en ohotad topp-5-placering av världens mest jämställda länder enligt uppmätta globala index. Det skulle vara av stor vikt att dissikera frågan om patriarkatets vara eller icke vara för att bit för bit redogöra för dess rätta innebörd i stället för att bara utgå från att vi lever i ett sådant (eller för all del inte).

*som har reducerats till att handla om gravida 10-åringar; gravida till följd av en våldtäkt, alldeles oavsett hur representativt det exemplet är för aborter i stort.

"Källkritik" och "desinformation"

I dagens gigantiska informationsflöde är det många där ute som slår sig för bröstet och gärna slänger med "vikten av källkritik för att undvika desinformation".

Tyvärr överensstämmer inte alltid den officiella historieskrivningen inom olika områden med vad som faktiskt ägde rum. Detta p.g.a. mer eller mindre dolda agendor, narrativ, korrupta makthavare o.s.v. vilket är något som man alltid bör ha i åtanke. (Ej att förväxla med den traditionella förklaringsmodellen av "källkritik" och "desinformation" som i själva verket bygger på att i olika mån ifrågasätta det rådande etablissemanget, alternativt att komma med teorier som inte nödvändigtvis passar in i valfri "peer review"-artikel. Ni vet att det förekommer en del jäv inom forskarvärlden varför de på ytan kan verka såå samstämmiga i vissa frågor?)

Själv navigerar jag dagligen i vad som är vad och försöker att inte svälja allt jag läser med hull och hår utan att ha tillgång till hela bilden. Lägg där till fenomenet med AI som är ett kapitel för sig när det gäller att förvirra massan (i de fall tekniken hamnar i orätta händer). Ibland iscensätts saker och ting som en förevändning att starta konflikter eller för att utmåla oskyldiga som syndabockar, icke att förglömma.

Det iscensatta (?) könskriget

Oavsett vad man tycker om Power-reklamen som är i ropet just nu (*inte i min smak) där man uppmanar till ökat barnafödande mot bakgrund av den senaste tidens minskning på området, så triggar debatten i vanlig ordning igång polariseringen mellan en viss typ av män och en viss typ av kvinnor. 

Mannen i det här fallet är den stereotypiskt särskrivande incelsnubben som studerat vid livets hårda skola. Han skriver under dold profil och spyr galla över kvinnor i allmänhet och feminism i synnerhet. Kvinnan, å andra sidan, identifierar sig som det kränkta offret och betraktar allt kvinnligt (läs: ha mens och föda barn) som en del av det patriarkala förtrycket i väst (att vi tvärtom tillhör topp-5 av världens mest jämställda länder enligt varenda globalt index vill man inte låtsas om).

Ingen tillstymmelse till nyanser för fem öre. Det här slår verkligen aldrig fel. Alltid lika roande att se, hmm.

Om du fortfarande betvivlar att det existerar ett könskrig, och kanske rentav betraktar mig som en konspirationsteoretisk foliehatt (dagens modeord för den som kommer med minsta invändningar mot ditt och datt) har jag fler bevis på lager. Det är bara att ta del av närmaste kommentarsfält som berör någon av följande frågor: föräldraförsäkringen, sexualbrott, aborter, "frivillig barnlöshet", "incel"-begreppet, hashtag "inte alla män" som ironiserar över män som grupp och resulterar i det motsatta; d.v.s. kollektiv skuldbeläggning; feminism kontra antifeminism, HBTQIA med varianter.

*mellan åren 2008–2018 var jag ofrivilligt barnlös och kan med lätthet relatera till den grupp som reagerat negativt på kampanjen i fråga.

Bockboken – "sexmissbruk" som en förevändning att vara notoriskt otrogen

Apropå diskussionen om ett visst medialt uppmärksammat skådespelarpar, aktuella med självbiografin *Bockboken som kretsar kring makens omfattande "sexmissbruk" ...

Jag har varit inne och kikat på den bedragna kvinnans sociala medier-kanaler, bara av ren nyfikenhet. Där fann jag en uppsjö av motstridigt innehåll men en detalj reagerade jag mest på; hennes önskan om en porrfri barndom. Där tillade hon att en ”porrfri vuxendom” hade varit ännu mer optimalt. 

Jag känner att det är så mycket hyckleri från den här sortens personer så hälften vore nog. Hon kritiserar alltså öppet pornografi och konsumtion av densamma men väljer att förlåta en extremt (!) notoriskt otrogen karl under förevändningen att han är sexmissbrukare. Suck, snark och stön.

*nej, så heter den naturligtvis inte, men det vore en smula passande – visst ...?