Orosanmälningar – så här fungerar de i praktiken, del 2

Tyvärr saknas det ett verkligt ”barnets bästa”-perspektiv i dagens orosanmälnings- och LVU-system. Detta eftersom vårdnadshavare inte får någon omedelbar insyn i orosanmälans innehåll, att utredningar som regel pågår i minst fyra månaders tid och att barnens hälsa och välmående direkt eller indirekt påverkar när en hel familj misstänkliggörs och därmed tvingas leva i ovisshet kring utgången (läs: vår tids Kafkaprocess).

Innan dess att en utredning tar sin början måste föräldrarna se sig om efter barnvakt eller annan avlastning, beräkna restid, göra avkall på jobb/studier eller på annat sätt pausa det pågående livet i förmån för möten som kan te sig oändliga i antal. De kan te sig oändliga eftersom ett möte gärna efterföljs av uppföljningssamtal som i princip avlöser varandra utan en synbar bortre tidsgräns.

Under en påbörjad utredning med socialtjänsten kan en familj utsättas för prövningar av det grövre slaget. Detta innefattar att bemöta diverse anklagelser, förhålla sig till hot om LVU eller andra former av tvångsomhändertaganden, eller att barnets tvingas medverka i polisförhör där det plockas från sin trygga miljö mitt under en pågående skoldag med allt vad det innebär – helt utan föräldrarnas vetskap och utan mentala förberedelser på hur ett sådant ingripande går till. Övervakade hembesök av flera externa utredningsteam är inte heller ovanligt. Myndigheten vill med dessa hembesöksinsatser försäkra sig om att föräldrarna inte utövar våld mot sina barn; en omfattande och påkostad insats som kan pågå i flera månader.

Fallet Adam är tyvärr ingen unik historia. Liknande erfarenheter delas av fler familjer runt om i landet även om misstankarna kan se lite olika ut. Gemensamt är ett – i grunden – gravt systemfel med för många inblandade aktörer, ett uteblivet "barnets bästa"-perspektiv och starka vinstintressen som driver på den här utvecklingen; i synnerhet placeringar av barn och unga.

Mitt i allt verkar värdekonservativa krafter som arbetar för att vända den här trenden; att förstärka familjen som enhet och att omdefiniera hela "barnets bästa"-begreppet till dessas fördel. De utsatta barnen ska endast i mycket extrema fall fråntas rätten att växa upp i sin ursprungsfamilj. Det här är en bärande princip som måste gå före tvångsseparationer med konsekvensen anknytningsproblem, livslånga trauman och våldsrelaterad kriminalitet. Det krävs en ordentlig översyn av socialtjänstens rättsosäkra beslut, legitimering av institutionalisering och i förlängningen radering av barnens identitet.

Orosanmälningar – så här fungerar de i praktiken

I dag kom det till min kännedom att en skola kan förvägra vårdnadshavare kontakt med ledningen efter att denna har upprättat en orosanmälan till socialtjänsten om påstått våld i hemmet. Man hänvisar helt sonika till den pågående utredningen och friskriver sig därmed allt ansvar när det gäller tidigare löften om transparens till föräldrar vars barn av olika skäl har haft en brokig start i livet. Under tiden förväntas familjen hålla god min och "samarbeta" med pedagogerna alldeles oavsett – allt för "barnets bästa".

Att orosanmälningar har en negativ inverkan på ett barn tas det ingen hänsyn till. Skolan refererar till sin anmälningsskyldighet och anses därmed ha fullgjort sin plikt medan socialtjänsten fråntar familjen alla möjligheter att förbereda sig mentalt för det som komma skall.

Utredningar via socialtjänsten pågår normalt i fyra månaders tid och förlängs om det inkommer fler anmälningar längs vägen. Processen riskerar dessutom att senareläggas avhängigt tidpunkten på året – om den exempelvis sammanfaller med en storhelg – eller beroende på antalet ärenden som Familjeenheten redan har på sitt bord. Socialtjänsten som myndighet saknar existensberättigande om de står utan en viss mängd fall; därav den språkliga och juridiskt förklädda makt de besitter genom att återkommande referera till "barnets bästa" – allt för att hålla bollen i ständig rullning.

"Våld föder våld" heter det visst, trots att anklagelserna i fråga har avfärdats i ett flertal hembesöksinsatser av socialtjänstens externa utredare – fördelat på xxx antal timmars övervakat umgänge. Misstankarna har därtill dementerats av både rättsväsende och BUP som också har god insyn i familjens situation. Barn är komplexa varelser i all sin enkelhet. De beter sig på ett visst sätt utan att det nödvändigtvis behöver bottna i 1) en medfödd och obotlig personlighetsstörning 2) pågående våld i hemmet. Man famlar desperat efter enkla förklaringsmodeller vars teorier alltid härleds till endera punkt 1 eller 2.

Sedan har vi det *lukrativa LVU-komplexet som är ett kapitel för sig. Detta eftersom socialsekreterare inte drar sig från att hota med tvångsomhändertagande åtgärder då skola, familjehem och socialtjänst agerar i maskopi med varandra. De befinner sig nämligen i ömsesidig beroendeställning. Socialtjänstens ord kan i vissa fall väga tyngre än ett domstolsbeslut.

*inte sällan privata aktörer som fakturerar per dygn och därmed drivs av starka vinstintressen. Enligt studier är dessa placeringar ofta en orsak till många fall av den våldsrelaterade brottslighet som har vuxit fram i landet de senaste decennierna. Att frihetsberöva barn och unga fungerar således inte brottsförebyggande, utan kan tvärtom ses som en bidragande orsak (riskfaktor) till att dessa alls hamnar i kriminalitet.

Saxat från Flashback i temat barnutredningar: "För det första måste vi ifrågasätta vad 'oro' egentligen innebär. Oro är en känsla och känslor kan vara både sanna och falska. Ibland kan de vara befogade, men lika ofta kan de vara helt felaktiga. Ingenting behöver ha hänt barnet för att ett omhändertagande ska ske. Besluten grundas på antaganden och riskbedömningar om vad som eventuellt skulle kunna hända, vilket i praktiken innebär en fullständigt subjektiv tolkning, eftersom ingen med säkerhet kan förutsäga framtiden. Självklart ska barn skyddas från farliga föräldrar, men de måste också skyddas från godtyckliga ingripanden av 23-åriga oerfarna socionomer och deras lika inkompetenta chefer med offentlig sektor-frisyr, som verkar tro att deras magkänsla är en rättssäkerhetsprincip".

Tillägg: dolt hot från myndighetshåll; maskerat som "barnets bästa" men i form av "frivilligt tvång", "oberoende" granskningar av sina egna vilka inte visar några missförhållanden i verksamheten och därför friar dem från skuld, narrativkontroll genom att observera hur familjer påverkas av behandlingen som de utsätts för – att reagera för starkt = potentiellt våldsam, att reagera för svagt = likgiltig inför hela sin föräldraroll, Kafkatendenser där berörda parter tvingas erkänna någonting som de inte vet innebörden av alternativt som inte ens har ägt rum. Ju mer en påstådd incident upprepas i domar och akter, desto mer framstår den som sann.

Avslutningsvis läste jag för en tid sedan om en förälder som själv är föremål för fabricerade anklagelser och omhändertaganden, och som nyligen formulerade följande rader:

"Vad betyder 'våld och missbruk' i LVU-industrins språkbruk? Dessa har reducerats till semantiska verktyg – bevis som inte längre behöver nyans eller kontext. De är öppna för tolkning och därmed omöjliga att bemöta. De används utan tidsangivelse ("det har förekommit våld"), utan distinktion mellan trauma och kris, utan bevis ("risk för framtida våld") och utan differentiering mellan den som lider och den som utövar."

och

"'Barnets bästa' är inte definierat – trots det en juridiskt suverän trojansk häst i lagen. Resultatet är en klepto-juristokrati i förvaltningsrätten som matar en brutal Barn-Gulag arkipelag med råvara".

Som land befinner vi oss i en rävsax. Detta för den obetydliga andel barn som faktiskt far illa (de påverkar inte ens effektmåtten) och där det faktiskt kan finnas fog för anmälningar av det här slaget.

Men lite svinn får man räkna med när hela familjer bryts ner i grunden – visst ...?

Så ska du tänka om hur du ska tänka

Världen av i dag befinner sig i ett uppochnervänt tillstånd av aldrig skådat slag. Det slängs dagligen med värdegrundsfloskler om allas lika värde och kvinnans rätt till sin egen kropp men dessa principer omfattar mycket sällan ofödda flickfoster eller dem vars åsikter utmärker sig från gruppen.

I det följande ger jag tre talande exempel på företeelser som den samtida västerländska människan har gett upphov till, och där hon starkt väljer att att ta avstånd från motståndarsidan genom att tillskriva denna diverse osmickrande egenskaper.

• Köttindustrin. De tortyrliknande metoder som (oftast) fullt livsdugliga kor, grisar och kycklingar utsätts för innan dess att de hamnar på tallriken, årligen över 100 miljoner köttdjur som får sätta livet till.

Än i dag betraktas man som en kuf genom att frivilligt avstå från traditionella julbord – än värre att överföra synsättet på sina barn.

• Rätten till fri abort. De tortyrliknande metoder som ett (oftast) fullt livsdugligt embryo eller foster – d.v.s. tidiga stadier av ett människolivs utveckling – utsätts för under en pågående abort, i Sverige omkring 35 000 årligen.

Här i väst bör man inte problematisera aborter överhuvudtaget – i synnerhet om du är man och alldeles oavsett tidpunkten för abortens genomförande. (Igen: kritik framställs som desinformation).

(En vegetarisk livsstil borde för övrigt gå hand i hand med en samtidig stöttning av pro-life-rörelsen, men det är i slutändan ett filosofiskt resonemang).

• Könsbekräftande vård. De tortyrliknande metoder som människor och dess genitalier utsätts för vid en ”könskorrigering” med underlivskirurgi – där man exempelvis avlägsnar en fullt funktionsduglig penis från den tillhörande kroppen. Detta i stället för att acceptera den kromosomuppsättning som personen blev tilldelad vid födseln, samt erkänna det faktum att individer med "könsdysfori" lider av vanföreställningar – jfr. kroppsuppfattningen hos personer med ätstörningar och dysmorfofobi. Bland flickor i åldersgruppen 13–17 år syns en 1500 % stor ökning mellan åren 2008–2020.

Konsensuspersonen anser det vara "transfobiskt" att ha åsikter om användningen av stopphormoner på barn och unga (vilket görs i syfte att förhindra puberteten). "Rätt sätt att tänka" upprepas som ett mantra i såväl medier som kampanjer.

Liberallogik

"Liberals: 'Oh, no – Trump called a reporter 'piggy'! I can't believe that a racist, fascist, white-supremacist, sexist – who I wish was dead – did such an evil thing!"

[insert valfri blåhårig genrebild].

Barnrättskämpens Tomas Kayas politiska helomvändning

För oss som praktiskt taget lever våra liv online kan det inte ha undgått någon att sociala medier-profilen och den självutnämnde barnrättskämpen – tillika förskolepedagogen – Tomas Kaya, nu har tagit bladet från munnen och gjort en helomvändning i sitt politiska resonemang (tidigare förlagt på vänsterkanten). Motiveringen lyder att stå upp för sanningen, kosta vad det kosta vill ...

Förr om åren snubblade jag över Tomas Kayas utläggningar med jämna mellanrum; ofta i termer av "npf" och en försvarare av densamma. Han var uttalat fientlig gällande exponering av barn, liksom en hängiven anhängare av Priderörelsen. Detta i egenskap av maskrosbarn och homosexuell, djupt präglad av en hedersrelaterad uppväxtmiljö.

Jag uppfattade tidigt Tomas som konsensusstyrd och lätt enögd i frågor gällande barnuppfostran och föräldraskap. Mot bakgrund av sin dysfunktionella barndom ansåg han att skolor borde orosanmäla fler familjer där det fanns misstankar om att barn for illa; detta oavsett om oron var befogad eller inte.

I dag refererar Tomas till Sverige som det mest förvirrade landet genom historien. Med utgångspunkt i diverse bibelcitat identifierar han sig inte längre som "stolt bög", utan menar att han hela tiden blivit vilseledd att tro att denna läggning till varje pris måste bejakas. I själva verket anser han sig ha blivit omvänd – Jesus Kristus är numera [den ende] mannen i hans liv.

Vidare sticker han ut hakan och kritiserar dagens "abort som preventivmedel"-fenomen. Han ifrågasätter starkt *"könsbekräftande" vård av barn och unga, och blir ofta beskylld för sina "problematiska uttalanden" om transpersoner.

(*"könsbekräftande" satt inom citationstecken eftersom denna tvärtom inte bekräftar könet, utan i stället förnekar det – att betrakta som århundradets paradox).

Tomas Kaya lyfter fram cancelkulturen som ett sjukligt symptom på ett rådande debattklimat där enbart en typ av åsikt tillåts komma till tals. Han menar att mångfald endast applåderas när åsiktsuttryckaren följer strömmen inom t.ex. förskolans styrdokument för genusfrågor; inte ifrågasätter varför barn redan i förskoleålder ska påtvingas vuxnas identitetspolitiska intressen.

Ytterst uppfattar jag Tomas Kaya som en frisk fläkt i en ortodox samtid där oliktänkande ska motarbetas och tystas in i det längsta.

Romantiseringen av det förgångna

När jag väljer att romantisera det förgångna är det i första hand värderingarna som jag saknar. Här – mina åsikter i korthet – har jag sammanställt en lista över samtidens största misslyckanden med diagnosnarrativet som främsta kärnfråga.

Dåtidens stilar och formspråk går emellertid alltid att återskapa – detta oberoende av samhällets politiska hållning.

I dagarna har jag återupptagit intresset för loppisar och aktioner, varav det senare besökte vi i helgen som gick. För en tid sedan rotade jag nämligen fram en engelsk 1800-talsmålning på ett av K's vindsförråd. Enligt en onlinevärdering skulle den generera ett välkommet klirr i kassan – under förutsättning att någon nappar, förstås. Det blir spännande att följa budgivningen de närmaste veckorna.

Mitt senaste loppisfynd är en Royal skrivmaskin i svart med runda tangenter. Jag letar med ljus och lykta efter en viktoriansk skrivbordsserie för det gamla kontoret; någonstans med ursprung i 1900-talets första hälft. Där tänkte jag placera den nya skrivmaskinen och drömma mig tillbaka till en tid där begrepp som "npf", "könsdysfori" och "vita kränkta män" fortfarande betraktades som något mycket främmande och avlägset i vår del av världen.

Med nostalgisk blick

Just nu arbetar jag ihärdigt med nostalgitemat på min hemsida och det färgar av sig även offline. Jag är en nostalgiker av rang och värderar högt trallvänlig synthpop från det ljuva 80-talet, detaljrika barnboksillustrationer från förr, Ilon Wiklands dito, att botanisera bland dammiga LP-skivor, och bara tanken på att tjusiga skrivmaskiner av äldre modell en gång var i bruk.

Människan levde tidigare i ett betydligt långsammare tempo än dagens – men för att återgå till ett sådant tillstånd behöver man inte backa bandet alltför långt.

Det var en tid då dopaminkickar inte fanns tillgängliga endast ett knapptryck bort, man hyrde VHS i fysisk butik för att sedan tålmodigt spola tillbaka dem manuellt, lyssnade på hackiga kassettband, inväntade att favoritmusikvideon skulle spelas på MTV, och såg fram emot nästa nummer av sin tidningsprenumeration.

Det var en tid där kreativa (äkta hant)verk ej var AI-genererade massproducerade dussinkopior, där musiken kändes mindre disharmonisk än dagens motsvarigheter, där resultatet av hur man blev i skolkatalogen utgjorde hela ens värld – ihop med andra fotografier som det i dag finns en uppsjö av i digital form, och som man därför har slutat uppskatta värdet av ...

Det var en tid där Astrid Lindgrens behagliga stämma dominerade i stället för det fartfyllda Paw Patrol eller valfri tiktok-video i ultrahastighet, och där materialen på kläder; inredning och leksaker faktiskt höll över tid och inte föll isär i handen. Vi skrev brev; skickade vykort och kanske till och med flaskpost.

Det var en tid där våra vokabulär inte innehöll moderna svordomar med anglosaxiska undertexter, där skjutningar och sprängningar var någonting mycket främmande i en svensk kontext, och där de många biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor avhandlades som de mest naturliga i världen.

Det var en tid före massinflationen av "npf-diagnoser" med tillhörande amfetaminmedicinering av barn, och en verklighet där folk faktiskt umgicks med varandra i stället för att sitta begravda i sina mobiltelefoner.

Jo, jag vet. Många har belyst dessa fenomen långt före mig. Det här är inget normaltillstånd. Jag vill bara levandegöra det som var så att dåtiden inte riskerar att glömmas bort i bruset av en sjuk samtid.

Tjugo år i Stockholm

Nostalgin flödar hemma i Vasastan.

I dag kom jag nämligen över några dagbokstexter som författades mellan åren 2009–2010 när jag var omkring 25 år gammal ("Internet glömmer aldrig ..."). Mycket vatten har runnit under broarna under denna tid för att uttrycka det milt ... och våren 2025 firade Stockholm och jag porslinsbröllop.

Ursprungligen kommer jag från "Blöteborg" men det är en stad som jag inte känner mig hemma i, därav att den tiden kan betraktas som preskriberad ... Detta enligt devisen "Rötter i Göteborg och själ i Stockholm" som jag myntade i min ungdom strax efter hemifrånflytten.

(Min barndom var ganska konventionell med några undantag [däribland fem grundskolor på fem år] och mina föräldrar lever fortfarande tillsammans. Jag har däremot tre syskon – varav en från mamma respektive pappas sida – utspridda runt om i världen, och jag har endast vuxit upp med halvstorasyster och lillebror, i två olika omgångar. Detta för att min syster flyttade hemifrån i samma veva som min bror blev till, och det skiljer hela 18 år mellan dem. 

Familjen firade traditionsenliga julaftnar och födelsedagar, hade landställe och marsvin. Jag var länge djupt försjunken i legobyggandets värld, och samlade på klistermärken som jag omsorgsfullt kategoriserade i olika album. Jag hade därtill en nära relation med mina morföräldrar).

I vuxen ålder beslöt jag mig för att ta mitt pick och pack och bege mig till "den kungliga hufvudstaden" för att konvertera till 08:a för gott. 

Kärleken till Stockholm föddes i samband med en relation som ägde rum i början på 2000-talet och att jag i anslutning till det fick uppleva Södermalm i gryningen. Det var en tid då varken smartphoneberoende, klimatångest eller "npf"-begreppet existerade. Hela världen låg för mina fötter. 

"Ett varmt nyfött skimmer täckte staden och jag tänkte, och jag kände, att jag aldrig mer vill vara utan Södermalmska soluppgångar", skrev jag i mina dagboksanteckningar strax därpå, följt av "Det som gemene man upplever stressigt är istället något jag vill komma ännu närmre: känslan av att befinna sig i en storstad, stiliga kostymnissar med portfölj, laptop och en kopp kaffe i högsta hugg, på väg mot sitt arbete i fart och fläng på en brusig Sveaväg. Rusningstrafiken vid tunnelbanan en tidig vardagsmorgon. Skräniga utryckningsfordon utanför sovrumsfönstret. Sena nätter i folkvimlet på Götgatsbacken. Människor som i rask takt kånkar på resväskor i Stockholm central. Trängsel och buffande armbågar i rulltrappan. Jag har kommit hem. Och det här är min homage till Stockholm."

I dag titulerar jag mig fortfarande cityråtta uti fingerspetsarna och drabbas av lappsjuka så fort jag lämnar tullarna.

Turism i tillvaron.

Som 25-åring hade jag redan hunnit genomgå en missfallsutredning efter en längre tid som oförklarligt barnlös, men i dag är jag tacksam att ödet hade andra planer.

Jag har betat av flera yrken och branscher – såsom hushållsnära tjänster, valarbete och idrottsbevakning. (En gång i tiden var jag en hängiven fotbollssupporter). De nästföljande åren jobbade jag timmar inom barnomsorgen, ägnade mig åt råttfobibehandling (bara en sån sak), agerade statist på Försvarsmakten och medverkade i SVT:s tävlingsprogram “Vem bor här?” Jag hann även med en vända som arkivarie på ett forskningsbibliotek inom danskonst och som inköpsansvarig på en av nordens ledande arkitektbyråer – en oförglömlig tid. Kort därpå utbildade jag mig till kommunikatör och sedermera inredningsdesigner efter totalt fyra eftergymnasiala år i skolbänken.

Som 25-åring var jag som 25-åringar är mest; olyckligt kär i någon där föremålen växlade över tid, djupt bekymrad över att det saknades x antal högskolepoäng för att åter bli beviljad studiemedel, experimenterande med olika utseendemässiga stilar, och omkringflyttande i en kappsäck. Under en period om 15 år bytte jag adress lika många gånger ... Jag är helt enkelt en flyttfågel av rang – inte för att jag nödvändigtvis har velat flänga runt så mycket, utan för att jag många gånger inte har haft något val. Det har rört sig om andrahandsboenden på tillfälliga kontrakt, studentkorridorer, som inneboende, i en 1700-talssoldatvilla, på ett landställe i Skärgården – och slutligen egna lägenhetskontrakt i plural.

Under många år pendlade jag regelbundet tågvägen mellan Stockholm och Göteborg. Jag har även hunnit med några charterresor till solen men betraktar mig som en innesittare och trivs allra bäst hemma i stan. Därtill kan jag nog ses som en lite udda fågel då jag ser mig som både urban, hemmakatt och inomhusmänniska. Till skillnad från många andra är jag alltså ingen friluftsjunkie för fem öre, utan trivs allra bäst vid "skrivmaskinen" där jag också kommer till min fulla rätt.

Jag har nog genomgått fler stambyten, vägglusangrepp, inredningsstilar, ommålningar och renoveringar (däribland fönster) än de flesta – undantag Husdrömmar-Marie, förstås, men henne bräcker väl ingen.

Jag hade länge en barnslig fäbless för inredning från Coctail, Lagerhaus, Kitsch och Favoritsaker, och jag avskräcktes inte kompositplast eller storblommigt 70-talsretro för fem öre. Från 2015 och framåt byttes min estetik ut mot spöklika palats med tjusiga Chesterfieldmöbler, pampiga kristallkronor och pråliga guldspeglar från en svunnen tid.

Jag färgade håret tresiffrigt antal gånger, varierade mellan helsnaggat till midjelångt och hade ansiktet fullt med iögonfallande skrot. Under en period samlade jag på designskor från Jeffrey Campbell, och Götgatsbackens trendiga hipsterbutiker utgjorde mitt andra hem.

Stojiga utekvällar i goda vänners lag. Dessa varade i hela 20-årsåldern och en stor majoritet av mina finaste minnen tar avstamp i karaokesång och mellanmänskliga möten i baren. När jag blev mamma vid 30+ beslöt jag till sist att lägga partyklackarna på hyllan. Jag har bevisligen behövt min beskärda del av karmiska läxor, varav resultatet av den spontana Italienresan sommaren 2018 kom att omkullkasta hela min värld. Föga anade jag vilka prövningar som väntade åren därpå.

I dag är jag stadgad i Stockholms innerstad, lever med min Mötesplatsenfling från 2006 – som jag återupptog kontakten med många år senare, och våra två små pojkar som gjorde mig till mamma – inte bara en,  utan två gånger. Jag har satt punkt för mina studier och jag trevar mig fram på en mättad kommunikatörsmarknad.

Det ska bli spännande att se vad de nästföljande tjugo åren har i sitt sköte.

Var jag konservativ redan 2010, mån tro ...?

Hittade i dag några rader i arkivet ("Internet glömmer aldrig") som mitt sökande 25-åriga jag ska ha skrivit för ganska precis 15 år sedan ... 

Tema: politisk åskådning.

Jag har försökt sätta mig in i politiska frågor under flera år nu. Jag läser och lyssnar och försöker ta ställning från rödaste rött till blåaste blått. Men ändå, idag har jag ingen susning om var jag står, och under EU-valet 2009 blev det en blankröst för min del. 

Frågor som jag tidigare brann för känns med ens inte lika viktiga längre, och jag försöker se världen ur ett mer globalt perspektiv men tyvärr gör det bara alltsammans än mer invecklat. Det är helt enkelt för mycket att läsa på och man kan aldrig lita på att källan till materialet verkligen stämmer. Var källkritisk, heter det, men vem sitter egentligen inne med ett slutgiltigt facit? Det går alltid att vrida och vända på saker tills en förklaring och enda sanning till sist inte går att finna, för det beror alltid på. Allting beror på omständigheter, vem som gör vad, yttre faktorer kring en specifik företeelse och så vidare... 

Högt uppsatta politiker lever inte som de lär. Jag läser om fallskärmar på mångmiljonbelopp, gräddfiler, förmåner och bonusar hit och dit. Märk väl att detta förekommer inom både det blå och röda laget. På det stora hela är det därför ingen större skillnad, men till riksdagsvalet 2010 är det sakfrågorna som kommer att avgöra för egen del. 

Frågor som berör mig extra mycket är invandringen, skatten, jobben, skolan, bostadsmarknaden, djurrätten och sjukvården. Jag är inte lika insatt i miljöfrågor, internationella bistånd, äldreomsorg, vapenindustrin, upphovsrätten och HBTQ-politik. För tillfället lutar det åt en röst på Kristdemokraterna eller Folkpartiet men jag har anledning att återkomma i frågan.

Vad är lycka?

Följande konversation utspelade sig 2009 mellan mig och K på MSN Messenger ... Föga anade vi att vår kontakt skulle återupptas många år senare och resultera i familjebildning.

Frågeställningen löd: Vad är lycka?

Jag: Jag har i alla fall trott att lyckan ligger i en fullgången graviditet och nu blir det inte så.
K: Fast någon fullbordad lycka finner vi inte i denna världen, hävdar jag. Alla jagar lycka, men ingen finner den varaktigt ...
Jag: Så du känner ingen permanent lycka?
K: Det gör ingen. Lycka är ett tillstånd som infinner sig under ett kort tag.
Jag: Fast hur vet du det? Det beror väl på vad man lägger i definitionen, men visst kan det vara så. Jag vet inte annars vad jag skulle kalla det, det jag vill uppnå.
K: Så länge man har ett behov av något, så är man inte i ett lyckligt tillstånd.
Jag: Vad har du behov av då?
K: Allt möjligt, pengar, ledighet, personlig utveckling, att slippa lidande, sjukdomar, oro – i alla lägen i evig tid ... Det finns ingen som slipper några umbäranden av något slag.
Jag: Det tycker jag dock att jag ser många exempel på genom så kallade "räckmackeglidarliv", men det är möjligt att dessa människor bara visar upp en viss fasad utåt, vad vet jag.
K: Jo, alla saknar en fullbordad varaktig inre tillfredsställelse.
Jag: Hur vet du det?
K: Alla har alltid nya behov, eller blir uttråkade, sinnet vill alltid ha omväxling och sensationer, hur mycket räkmackeliv man än har. Oftast så har dessa som har räkmackeliv undanträngt sina egna personliga brister – man har aldrig tvingat konfrontera dem då man har haft det lätt för sig.

En saknad efter det som var

Så här i alla helgons dag-tider – och när julen snart står för dörren – kommer jag osökt att tänka på mina morföräldrar som känns så närvarande men inte längre finns med oss. De fick över 70 år tillsammans, och majoriteten av mina finaste barndomsminnen är förknippade med dem.

Jag kan inte nog romantisera denna tid och plocka ut nostalgiska ögonblick som bestod av det vi åt och den tidstypiska inredningen i deras enplansvilla av vit mexitegel. Mormors milda mannagrynsgröt med russin som hon så omsorgsfullt iordninggjorde om morgnarna, pelarna i salongen där de årliga julborden intogs, gammaldags dekorerade julpynt med bleka mönster, Jenny Nyströms klassiska motiv, hur man som barn varsamt räknade stenarna på terrassen och drog fingrarna över den blanka och rundande ytan, fågeldammen med sin majestätiska utsmyckad på husets baksida, de murriga 70-talstapeterna, den spöklika korridoren, chiffonjén i finrummet, mystiska porträtt som hemsökte en om nätterna, knoppen på sängramens övre del som satt lös men aldrig rättades till. Att allt hade sin plats och att tiden liksom stod stilla alla år.

Jag vill så innerligt att även mina barn ska se tillbaka på våra jular med värme – magiska aftnar med närmast förtrollad stämning som sprungna från mina egna barndomsår.

Gammsystrar har en enastående förmåga att sätta ord på stämningar, ett nära inpå mästerligt foto och en makalös känsla med sina målande beskrivningar om "vargavinter", "alldeles runt knuten", "snön ger vika", "lever om när man går i trappen", "knarrar i golvet", "drar från gammfönstren", "vackert med rimfrost på rutorna", "sjunger in våren", "susar i laduväggen" och "vinterblek hud" för att beskriva olika årstidsväxlingar.

Följande av hennes tjusiga formuleringar får avsluta min rådande julstämning och nostalgikänsla för den här gången.

* * *

Vad vore oktoberaspens guldprydda topp som darrar trolskt i dimmor och töcken. 

Vad vore midvinterns gnistrande snö, sömnigt ringlande över gran och fur.
Vad vore junis ljumma gryningsljus som drar in över lundar och snår.
Och vad vore högsommarns grönsprängda prakt, förutan annalkande månaders löften. 

Blir det mer poetiskt än så här ...?

* * *

I morgondimmans arla timme ruskade husfadern mig ur dvalan.

Omutlig spårade han upp mina bortlupna paltor, trugade på mig en packsäck rågad med förtäring och allehanda fotoapparater och knuffade mig ur boet.

Med stapplande fjät och ena ögat slumrande gick stegen tvärs genom den sovande byn och upp på heden som barndomens tallar bär.

* * *

Vi lutade våra huvuden samman och stirrade in i eldens bedövande flammor tills knastret gradvis dämpades och vi väcktes av den överrumplande tystnaden.

* * *

Jag minns barndomens jular. De som vi har inspelade på tjocka kassettband, liggandes i travar i föräldrarnas bokhylla.

Jag minns farfars sträva stämma när han läste för oss ur bibeln och mormors varma och runda höft tätt intill mig i soffan.

Jag minns hålet i morfars långkalsonger som syntes under tomtekostymen och de trekantiga paketen från mormor, med mitt och syskonens godishus.

Men framför allt minns jag mammas knog och slit för att vi alla skulle ha det bra. Sånt man egentligen inte förstod då men inser idag. 

* * *

Jag har alltid burit en romantiserad bild av förr i tiden — den där mormor satt på mjölkpallens kant i kvällningen, med blåbärsfläckar på knäna och virkade grytlappar, medan vevgrammofonen sprakade gammeldans bakom spetsgardinen.

På den tiden när hönsen bar namn, gräset tuktades med lie, och lintottarna byggde sina benskydd av gamla böcker och tejpens ändlösa vals, virad med barnasinnets iver.

En tid då hemmets varje vrå andades nymanglat linne med lavendelknyten i vecken, och bittermandel från småkaksbak, sprungna ur mormors sirligt handskrivna recept.

Då möblerna var svarvade med kärlek av valkiga nävar och tålamod som mognat i vedbodens skymning — där snickaren, med sågspån i strumporna, hyvellim bakom örat och morfars gamla måttstock i fickan, lade själen i varje spik och knopp.

Narkotikaklassade läkemedel som en påstådd lösning på oönskade beteendeproblem

Under morgonen trillade jag över ett inlägg på LinkedIn där skribenten argumenterar för att förskrivningen av adhd-läkemedel i dagens storskaliga mått är helt i sin ordning. Hon menar på fullt allvar att ”fler diagnoser inte innebär överdiagnostisering” och att centralstimulantia kan få dysfunktionella individer att plötsligt fungera normalt igen.

För mig är det helt obegripligt att någon kan försvara all denna medikalisering, men jag upprepar: ”läkemedelsindustrin tjänar inga pengar på friska människor”. Klart som korvspad att några ångestdämpande piller eller lite alkohol dämpar för stunden men det kommer inte tillrätta med de bakomliggande orsakerna, och på sikt har man löst absolut ingenting.

I dag är 1 av 10 skolbarn – eller uppemot 15 % av befolkningen – diagnostiserade med adhd eller autism. Författaren menar att den ökade diagnostiseringen av adhd – och sedermera förskrivningen av läkemedel mot densamma – beror på ”ökad kunskap” och ”bättre diagnostik”. Då undrar jag naturligtvis vad det är för diagnostik som finner dessa höga siffror rimliga i förhållanden till den internationella prevalensen – d.v.s. den förväntade prognosen – av befolkningen i stort …? Vad är det för diagnostik som anser att skattningsformulär, beteendemässiga observationer och intervjuer är tillräckliga vetenskapliga bedömningsinstrument för att avgöra att någon har en medfödd och livslång neuropsykiatrisk funktionsnedsättning …?

Hon fortsätter: ”Många vuxna – särskilt kvinnor – har levt större delen av livet med en obehandlad funktionsnedsättning som fått stora konsekvenser. Att dessa personer nu får rätt hjälp är ett framsteg, inte ett misslyckande.” Hur sjutton kan ”rätt hjälp” innefatta att skapa ett livslångt beroende av narkotikaklassade läkemedel i stället för att adressera orsakerna till de besvärande symptomen …?

Det här resonemanget är så befängt att hälften vore nog och det tenderar att återkomma likt ett självspelande piano. "Npf" är nämligen ingen patologisk sjukdom. Det är smärtsamt uppenbart att vi arbetar i fel ände.

”Klimatministern gravid”

I dag kan man läsa följande i tidningarna: ”Klimatministern gravid”.

Men vänta nu … Ansågs inte klimatförändringarna alldeles nyss skäl nog att helt avstå barn med motiveringen att våra små avkommor sliter på klimatet …? Detta råkar även sammanfalla med att allas vår Greta numera är ute och flyger.

(Ett inlägg som ska tas med en stor näve salt så att ingen riskerar att bli kränkt. Med all respekt för komplexiteten i Israel- och Palestinafrågan som är allt annat än rolig).

Det är ändå skönt att världen så sakteliga börjar komma till sans. Kan vi äntligen vänta oss ett paradigmskifte i dessa frågor?

Hur skolan kan arbeta med barns beteendesvårigheter utan inblandning av diagnoser och mediciner

Jag återkommer ofta till att dagens "npf"-diagnostisering av unga människor – i dagsläget fler än 1 av 10 skolbarn – måste vara vår tids "Kejsarens nya kläder"-fenomen. Autism och adhd går inte att styrka medelst blod- eller vävnadsprover, röntgeninstrument, hjärnscanning eller dylika mätmetoder. Trots det går en tiondel av vår befolkning omkring och identifierar sig med en diagnos som inte ens existerar. En tiondel av befolkningen – låt det sjunka in. Ett helt samhälle vilar på föreställningen att dessa symptom skulle vara medfödda och obotliga, och medicinering av narkotikaklassade läkemedel anses många gånger som den enda godtagbara lösningen.

Under hösten har jag fått ta del av de pedagogiska strategier som tillämpas på en kommunal grundskola någonstans i vårt avlånga land, och som riktar sig till en pojke som i unga år visade prov på omfattande beteendeproblem av det svårare slaget. Låt oss kalla pojken för Pelle – en historia från verkligheten som har starka beröringspunkter med det omtalade "Fallet Adam" genom att de båda har varit föremål för en forensisk häxjakt utan dess like.

Initialt betraktades Pelle som – citat – "förskolans mest komplexa fall genom tiderna". Han var intellektuellt och kognitivt fungerande men i skolmiljö hamnade han ständigt i konflikter med såväl vuxna som jämnåriga. Orosanmälningarna fullkomligt haglade in och det gick så långt att myndigheterna till sist hotade med att tvångsomhänderta den – då – 5-årige pojken och placera honom på ett HVB-hem (som ju snarare är avsett för ungdomar på glid). Detta trots att den berörda familjen levde under ordnade förhållanden med föräldrar som varken drack, missbrukade eller våldförde sig på sina barn. Föräldrarna motsade sig endast att problemen måste bottna i ett neuropsykiatriskt funktionshinder som krävde livslång medicinering. Tvärtom ansåg de att Pelle hade blivit felaktigt bemött och agerat utifrån det, och att svårigheterna sannolikt skulle växa bort med tiden. Skolans ledning var dock inte intresserad av att adressera några orsaker. Man ville hellre friskriva sig ansvar och reducera Pelle till en simpel bråkstake inom autismspektrat. Här framträdde bilden av en närmast sektliknande tillvaro i den omgivande skolmiljön.

Med tiden tvingades familjen genomgå en psykiatrisk bedömning av pojken, men den visade inga tecken på underliggande "npf"-problematik. Man spekulerade i stället i om besvären kunde härledas till brister i förskolans verksamhet, de utbredda missförhållanden som rådde på ledningsnivå och den maskopi/ömsesidiga beroendeställning som vid tidpunkten verkade mellan förskola och socialtjänst.

Så småningom var tiden inne för Pelle att börja skolan. Föräldrarna kände sig oroliga över utvecklingen framåt och Pelle våndades märkbart inför den stora dagen. Skulle han ens fixa en vanlig skolgång? Men så hände något. Väl på plats blev han tidigt sedd för den unika individ han var – med just sina styrkor och svagheter. Skolpersonalen såg med nyfikenhet på sin nya elev. I den löpande dokumentationen framgick under de kommande veckorna vad som hade fungerat bra respektive vad man behövde arbeta mer med – med fokus på de framsteg som Pelle hade gjort. Detta som kontrast till förskolan som hade staplat långa redogörelser på varandra vilka enbart refererade till allt elände som pojken hade ställt till med, samt dagliga reprimander om allt från stort till smått. Detta hade resulterat i att Pelle länge var på helspänn i rädsla för att göra fel.

Den nya skolan arbetade i stället med olika strategier där strategiarbetet kunde betraktas som ett paraplybegrepp i sammanhanget, varav en underkategori tog sig uttryck i ett renodlat belöningssystem. Man provade sig fram med olika metoder och utvärderade sedan dessa för att se om det var aktuellt att fortsätta på samma spår eller om man behövde ompröva sina idéer. De använde sig av incitament vs indragna förmåner genom att ställa krav på deltagande i olika moment för att Pelle skulle få ta del av sin belöning. En timerfunktion fanns till hands som reglerade tiden så att det blev greppbart hur länge han tilläts göra det roliga, alternativt behövde härda ut med något som upplevdes tråkigt. Även kartläggningar i olika kärnämnen förekom för att undersöka på vilken nivå eleverna befann sig så att ingen riskerade att känna sig över- eller understimulerad och därmed ställa till med bus.

Man tilldelade Pelle betydande roller eftersom han alltid hade varit lite av klassens clown som trivdes i händelsernas centrum – en personlighet som nu äntligen fick komma till sin rätt. Eleverna övades på att turas om så att alla barn gavs möjlighet att bestämma i lekar och rollspel. Betoning låg på rörelse och lek i stället för långa teoretiskt tunga arbetspass. Många pauser och kreativa moment. Motivering ”6-åringar gillar inte att sitta stilla”. Mycket tid för reflektion. Man uppmärksammade att Pelle hade ett rörelsebehov utöver det vanliga och lät honom vid behov springa av sig på skolgården. Efter det kunde han utan problem sitta djupt försjunken och koncentrera sig på skoluppgifter så länge situationen krävde.

Återkopplingen från skolan vittnade om en pojke som på kort tid hade uppvisat väsentliga framsteg i både känsloreglering och deltagande i undervisning och övriga aktiviteter som ingick inom ramen för skolans läroplan. Den tidigare Pelle som sällan eller aldrig uttryckte sina känslor i annat än utåtagerande beteende, började nu självmant verbalisera hur han mådde, redogöra för sin dag och uppvisa stor mentaliseringsförmåga – d.v.s. förståelse för sina egna och andras känslor. Sammantaget en riktig solskenshistoria.

Alltsammans visar med tydlighet hur en holistisk blick samt rätt sorts pedagogik och bemötande kan göra underverk för ett barns beteendesvårigheter; att tålmodigt arbeta med dennes anknytning.

Jag visualiserar mig en framtid där fler skolor runt om i landet tillämpar dessa metoder i stället för att ta den enkla vägen och påtvinga barnen "npf"-utredningar med tillhörande medicinering av narkotikaklassade läkemedel.

En dystopisk framtid eller en verklighet nära dig?

Till frågan om "frivillig barnlöshet"

Sajten Bloggbevakning – en av Sveriges största bloggar – postar i dag ett inlägg om frivillig barnlöshet och ifrågasätter varför ett sådant beslut rör upp så mycket känslor. Ibland kan man nästan tro att sidan finansieras av Expo eller åtminstone är Expoanknutet i någon form. Man hyllar konsekvent kvinnor som väljer att avstå barn då blogginnehavaren själv är uttalat barnfri – ett budskap som återkommer i var och varannat inlägg. Ingen annanstans matas man i samma stora utsträckning med vänstertyngda åsiktspaket av den här typen. Detta innefattar sådant som klimat, migration, vaccin (visserligen inte utpräglat politiskt då polariseringen i den här frågan förekommer inom bägge blocken), könsförnekelse, – och just frivillig barnlöshet. Dessa ämnen är ständigt på tapeten i någon form.

Kommentarsfältet fullkomligt översvämmas av kvinnor som hyllar den samtida feminismen trots att vi aldrig tidigare har haft så låga födelsetal som nu. De påstår i samma andetag att jorden skulle vara överbefolkad, de ojar sig över klimatförändringarna och de ifrågasätter människans mest grundläggande drift – fortplantning; allt under den förrädiska parollen om det egna självbestämmandet.

Samtidigt är vår befolkning – av allt att döma – olyckligare än någonsin tidigare i historien. Vi lever alltså i en tillvaro där 1 av 10 svenskar knaprar psykofarmaka och/eller identifierar sig med en psykiatrisk diagnos. Det kan omöjligt vara ett befogat tillstånd i en frisk värld. Och dessa höga siffror beror knappast på att det tidigare skedde en underdiagnostisering som många felaktigt vill göra gällande, utan beror rimligen på att det går inflation i just diagnoser.

Människor förnekar vilket kön de tillhör och avstår allt vad naturliga drifter heter – läs: att leva tillsammans och bilda familj eftersom människan i grunden är ett flockdjur. Ideologiska övertygelser har helt tagit över framför det ursprungliga sättet att leva.

Om feminism hade var så idealiskt som majoriteten av dessa hävdar, hade vi knappast haft så många sjukskrivna kvinnor som i dag – givet det faktum att vi tillhör topp-5 av världens mest jämställda länder.

Om feminism hade varit så idealiskt som majoriteten av dessa hävdar, hade det inte inneburit att den moderna kvinnan upplevde att hon utförde tre jobb parallellt – det hon är yrkesverksam inom, det hon utför i hemmet samt jobbet det innebär att ha barn. Hon är trots allt bosatt i ett av världens mest jämställda länder. Med all förmodan ligger problemet någon helt annanstans.

Det finns inga kvinnor i världen som kan övertyga mig om att de frivilligt avstår barn med hänvisning till klimatförändringar, det oroliga politiska läget, hushållets ekonomi, pågående studier o.s.v. Sådant har förekommit genom hela historien. Nej, den enda förklaring till att man väljer bort reproduktion är faktiskt avsaknaden av en biologisk klocka. I annat fall hade förr eller senare driften tagit över.

Det är hög tid att diskutera varför frivillig barnlöshet i dagens storskaliga mått har uppstått så plötsligt de senaste 5–10 åren.

Västvärldens förfall

Ibland när jag ligger och slösurfar med mobilen trillar jag över något som berör mig lite extra. Så var fallet när jag i går botaniserade bland de algoritmer som Facebook föreslår till mig med jämna mellanrum. (På sistone tror man dock att jag vill genomgå en privat adhd-utredning eller argumentera för att äkta makar ska dela lika på föräldraledigheten – därav begreppet "hemmaman", men jag undanber mig vänligt men bestämt [iscensatta] resonemang av den typen).

Tänk om jag hade fått pengar för varje gång en förälder ondgör sig över att dennes son Kevin eller Liam (notera hur fint jag spelar på fördomarna) beklagar sig över att nämnda son inte får tillräckligt med stöd i skolan. Föräldern anser att samhället behöver "mer kunskap om npf", och minsta kritik av inflationen inom densamma besvaras med ilskna mothugg. "Om du inte har barn med npf ska du knipa käft", ungefär. Detta i stället för att studera varför 1 av 10 skolbarn i dag dras med beteendeproblem så allvarliga att de anses behöva livslång medicinering. Detta i stället för att göra en ordentlig kartläggning kring hur man får problemen att upphöra för gott. Detta i stället för att ifrågasätta de befintliga autism- och adhd-utredningarna som helt saknar vetenskaplig evidens för att avgöra huruvida någon har "npf" eller ej. Narrativet om att "npf" skulle vara något medfött och obotligt är för övrigt ett narrativ och ingenting annat. (Läkemedelsbolagen skrattar hela vägen till banken). 

Människor anses numera oförmögna till förbättring och ingen törs konfrontera det faktum att dessa åkommor inte ens går att styrka via exempelvis blod- eller vävnadsprover, röntgeninstrument, hjärnscanning eller liknande mätbara metoder. Ur led är tiden .... och mitt i all denna soppa finns det folk som har mage att likställa adhd och autism med diabetes; där det senare går att verifiera med blodprov och de förra enbart bygger på intervjuer, observationer och självskattningsformulär ... Med andra ord saknas helt en objektiv bedömningsmall som tar hänsyn till kontextuella faktorer – d.v.s. omständigheter i patientens liv som har föranlett dessa besvär. Olika läkare kan dessutom komma fram till vitt skilda bedömningar, och vi borde därför betrakta diagnosen som högst tvetydig.

Inom västvärldens förfall anser jag även att den samtida feminismen kvalar in, vilken fortsatt är på stark frammarsch. Aldrig förr har väl abortfrågan varit så polariserad som nu, liksom födelsetalen så låga sedan alltfler människor väljer bort barn. Märk väl att jag talar om den grupp som frivilligt ratar allt vad familjeliv heter i förmån för att exempelvis swipe:a runt och jaga dopamin- och bekräftelsekickar på Tinder eller motsvarande dejtingappar. 

Den samtida feministen slänger med trendord som "incel", "killgissa", "mainsplaining", "toxisk maskulinitet", "mansbebis" och "inteallamän" – allt för att ironisera över det manliga släktet. De bortser helt från den manliga populationen som dagligen bidrar till stora innovationer, hela samhällsbyggen, eller som utsätter sig för risker på arbetsplatsen. (Män är inblandade i nio av tio arbetsplatsolyckor med dödlig utgång). När stora ledare som president Donald Trump skapar vapenvila mellan två krigsdrabbade länder bagatelliserar man sådana bedrifter in i det längsta. Mycket sällan vill man tillskriva något värde till personer som anses befinna sig långt ut på högerkanten. Etablissemanget menar att sådana uppfattningar ska bannlysas till varje pris. Som mamma till två pojkar ser jag mycket oroligt på den här utvecklingen.

I går snubblade jag över flera forumtrådar som på ett eller annat sätt berörde vår samtid och det västerländska sättet att leva. En av dem talade i termer av npc-människor (non-player character) – d.v.s. den grupp som inte styrs av medvetna själsligt förankrade tankar och beslut, utan handlar utifrån impuls och vad omgivningen förväntar sig av dem. Npc-människor talar uteslutande i klyschor. Argumenten inom pro-choice-rörelsen är ett paradexempel från modern tid. De följer trender och upprepar vad andra före dem har sagt. Detta kan man bevittna i de flesta politiska frågor av i dag – inte minst i infekterade ämnen à la migration, abort, vaccin och transpolitik. Samma personer dövar sig med diverse substanser – såsom alkohol, skräpmat och lugnande läkemedel. De lyssnar på disharmonisk musik med texter som uppviglar till våld, eller utsätter sina barn för ultrarapida You Tube-klipp där karaktärerna levererar hjärndöda repliker helt utan substans; allt för att skapa oreda i barnens ännu outvecklade hjärnor. Deras kroppar och sinnen söndermatas med sockrade livsmedel – eller lightprodukter för all del –, plastleksaker från suspekta internetsajter med säte på andra sidan jorden, och tillbringar alldeles för mycket tid framför en skärm. Jag själv – i egenskap av småbarnsförälder – är inte helt utan skuld, men jag försöker åtminstone reflektera över de val jag och mina barn ställs inför på daglig basis.

I går fastnade jag på en kvinnas Facebook-konto vars motto löd att eftersträva ett rent leverne utan "satanistiska inslag". Detta innefattade att bojkotta alla former av firande när det kommer till kommersiella högtider – i synnerhet Halloween. Hon avrådde starkt från användning av kemikaliebaserade solkrämer, och hon rekommenderade stora som små att regelbundet basta för att rensa kroppen från tungmetaller, men också att helt avstå från tv- och datorspel. Listan var betydligt längre än så, men detta är ett urval av vad personen själv representerade. Även om man inte nödvändigtvis behöver hålla med om allt sås ett frö kring hur jag själv uppfostrar mina barn och hur vi människor förhåller sig till saker och ting som så ofta tas för givet.

Det finns mycket att bekymra sig över när det kommer till samtida ideal. I mångt och mycket lever vi långt ifrån ursprunget när vi väljer att helt avstå från familjebildning, omge oss med syntetiska plaster och hormonstörande ämnen, injicera allt möjligt skräp i våra kroppar, belåna oss över tänderna och placera barnen på institution från 1 års ålder. Vi lägger våra liv i statens händer och vi litar blint på att de små lider av någon diagnos när de reagerar med eftertryck på den tillvaro som vi dagligen utsätter dem för ... 

Ibland kan det vara klokt att frångå kollektivet och sticka ut hakan när någonting inte känns bra. På så vis fattar vi mer välgrundade beslut baserat på hur vi själva vill leva och inte enbart utgår från vad andra människor förväntar sig av oss.

Tänkvärt 2

”På 1930-talet kunde en man med endast sin lön försörja fru och barn.

På 1970-talet behövde normalt sett både mannen och frun förvärvsarbeta.

På 2000-talet krävdes det att båda makarna förvärvsarbetade och skuldsatte sig med stora lån ...”

Tänkvärt 1

”Läkemedelsindustrin tjänar inga pengar på friska människor”.

(Slarvigt uttryckt: inte heller kasinon har som målsättning att du ska vinna).

Tre viktiga saker

Min äldste son arbetar för närvarande med bokstaven M i skolan. Under veckan fick de i uppdrag att rita ett hus och fylla det med – för dem – viktiga saker. Enligt egen utsago valde sonen följande tre föremål: mat, Minecraft och mamma ...

Gulligt så det förslår!