Hur skolan kan arbeta med barns beteendesvårigheter utan inblandning av diagnoser och mediciner

Jag återkommer ofta till att dagens "npf"-diagnostisering av unga människor – i dagsläget fler än 1 av 10 skolbarn – måste vara vår tids "Kejsarens nya kläder"-fenomen. Autism och adhd går inte att styrka medelst blod- eller vävnadsprover, röntgeninstrument, hjärnscanning eller dylika mätmetoder. Trots det går en tiondel av vår befolkning omkring och identifierar sig med en diagnos som inte ens existerar. En tiondel av befolkningen, låt det sjunka in. Ett helt samhälle vilar på föreställningen att dessa symptom skulle vara medfödda och obotliga, och medicinering av narkotikaklassade läkemedel anses många gånger som den enda godtagbara lösningen.

Under hösten har jag fått ta del av de pedagogiska strategier som tillämpas på en kommunal grundskola någonstans i vårt avlånga land, och som riktar sig till en pojke som i unga år visade prov på omfattande beteendeproblem av det svårare slaget. Låt oss kalla pojken för Pelle – en historia från verkligheten som har starka beröringspunkter med det omtalade "Fallet Adam" genom att de båda som har varit föremål för en forensisk häxjakt utan dess like.

Initialt betraktades Pelle som – citat – "förskolans mest komplexa fall genom tiderna". Han var intellektuellt och kognitivt fungerande men i skolmiljö hamnade han ständigt i konflikter med såväl vuxna som jämnåriga. Orosanmälningarna fullkomligt haglade in och det gick så långt att myndigheterna till sist hotade med att tvångsomhänderta den – då – 5-årige pojken och placera honom på ett HVB-hem (som ju snarare är avsett för ungdomar på glid). Detta trots att den berörda familjen levde under ordnade förhållanden med föräldrar som varken drack, missbrukade droger eller våldförde sig på sina barn. Föräldrarna motsade sig endast att problemen måste bottna i ett neuropsykiatriskt funktionshinder som krävde livslång medicinering. Tvärtom ansåg de att Pelle hade blivit felaktigt bemött och agerat utifrån det, och att svårigheterna sannolikt skulle växa bort med tiden. Skolans ledning var dock inte intresserad av att adressera några orsaker. Man ville hellre friskriva sig ansvar.

Med tiden tvingades familjen genomgå en psykiatrisk bedömning av pojken, men den visade inga tecken på underliggande "npf"-problematik. Man spekulerade i stället i om besvären kunde härledas till brister i förskolans verksamhet, de utbredda missförhållanden som rådde på ledningsnivå och den maskopi/ömsesidiga beroendeställning som vid tidpunkten verkade mellan förskola och socialtjänst.

Så småningom var tiden inne för Pelle att börja skolan. Föräldrarna kände sig oroliga över utvecklingen framåt och Pelle våndades märkbart inför den stora dagen. Skulle han ens fixa en vanlig skolgång? Men så hände något. Väl på plats blev han tidigt sedd för den unika individ han var – med just sina styrkor och svagheter. Skolpersonalen såg med nyfikenhet på sin nya elev. I den löpande dokumenteringen framgick under de kommande veckorna vad som hade fungerat bra respektive vad man behövde arbeta mer med. Detta som kontrast till förskolan som hade staplat långa redogörelser på varandra vilka enbart refererade till allt elände som pojken hade ställt till med, samt dagliga reprimander om allt från stort till smått. Pelle var länge på helspänn i rädsla för att göra fel.

Den nya skolan arbetade i stället med olika strategier där strategiarbetet kunde betraktas som ett paraplybegrepp i sammanhanget, varav en underkategori tog sig uttryck i ett renodlat belöningssystem. Man testade sig fram med olika metoder och utvärderade sedan dessa för att se om det var aktuellt att fortsätta på samma spår eller om man behövde ompröva sina idéer. De använde sig av incitament vs indragna förmåner genom att ställa krav på deltagande i olika moment för att Pelle skulle få ta del av sin belöning. En timerfunktion fanns till hands som reglerade tiden så att det blev greppbart hur länge han tilläts göra det roliga, alternativt behövde härda ut med något som upplevdes tråkigt. Även kartläggningar i olika kärnämnen förekom för att undersöka på vilken nivå eleverna befann sig så att ingen riskerade att känna sig över- eller understimulerad och därmed ställa till med bus.

Man tilldelade Pelle betydande roller eftersom han alltid hade varit lite av klassens clown som gärna ville stå i centrum. Eleverna övades på att turas om så att alla barn fick utrymme att bestämma i lekar och rollspel. De uppmärksammade att Pelle hade ett rörelsebehov utöver det vanliga och lät honom vid behov springa av sig på skolgården. Efter det kunde han utan problem sitta djupt försjunken och koncentrera sig på skoluppgifter så länge situationen krävde.

Återkopplingen från skolan vittnade om en pojke som på kort tid hade uppvisat väsentliga framsteg i både känsloreglering och deltagande i undervisning och övriga aktiviteter som ingick inom ramen för skolans läroplan. Den tidigare Pelle som sällan eller aldrig uttryckte sina känslor i annat än utåtagerande beteende, började nu självmant verbalisera hur han mådde, redogöra för sin dag och uppvisa stor mentaliseringsförmåga – d.v.s. förståelse för sina egna och andras känslor.

Alltsammans visar med tydlighet hur en holistisk blick, rätt sorts pedagogik och bemötande kan göra susen för ett barns beteendesvårigheter, och att tålmodigt arbeta med dennes anknytning. Jag skulle mer än gärna se att man tillämpade dessa metoder på fler skolor runt om i landet i stället för att påtvinga barnen "npf"-utredningar med tillhörande medicinering av narkotikaklassade läkemedel.