Att orosanmälningar har en negativ inverkan på ett barn tas det ingen hänsyn till. Skolan refererar till sin anmälningsskyldighet och anses därmed ha fullgjort sin plikt medan socialtjänsten fråntar familjen alla möjligheter att förbereda sig mentalt för det som komma skall.
Utredningar via socialtjänsten pågår normalt i fyra månaders tid och förlängs om det inkommer fler anmälningar längs vägen. Processen riskerar dessutom att senareläggas avhängigt tidpunkten på året – om den exempelvis sammanfaller med en storhelg – eller beroende på antalet ärenden som Familjeenheten redan har på sitt bord. Socialtjänsten som myndighet saknar existensberättigande om de står utan en viss mängd fall; därav den språkliga och juridiskt förklädda makt de besitter genom att återkommande referera till "barnets bästa" – allt för att hålla bollen i ständig rullning.
"Våld föder våld" heter det visst, trots att anklagelserna i fråga har avfärdats i ett flertal hembesöksinsatser av socialtjänstens externa utredare – fördelat på xxx antal timmars övervakat umgänge. Misstankarna har därtill dementerats av både rättsväsende och BUP som också har god insyn i familjens situation. Barn är komplexa varelser i all sin enkelhet. De beter sig på ett visst sätt utan att det nödvändigtvis behöver bottna i 1) en medfödd och obotlig personlighetsstörning 2) pågående våld i hemmet. Man famlar desperat efter enkla förklaringsmodeller vars teorier alltid härleds till endera punkt 1 eller 2.
Sedan har vi det *lukrativa LVU-komplexet som är ett kapitel för sig. Detta eftersom socialsekreterare inte drar sig från att hota med tvångsomhändertagande åtgärder då skola, familjehem och socialtjänst agerar i maskopi med varandra. De befinner sig nämligen i ömsesidig beroendeställning. Socialtjänstens ord kan i vissa fall väga tyngre än ett domstolsbeslut.
*inte sällan privata aktörer som fakturerar per dygn och därmed drivs av starka vinstintressen. Enligt studier är dessa placeringar ofta en orsak till många fall av den våldsrelaterade brottslighet som har vuxit fram i landet de senaste decennierna. Att frihetsberöva barn och unga fungerar således inte brottsförebyggande, utan kan tvärtom ses som en bidragande orsak (riskfaktor) till att dessa alls hamnar i kriminalitet.
Saxat från Flashback i temat barnutredningar: "För det första måste vi ifrågasätta vad 'oro' egentligen innebär. Oro är en känsla och känslor kan vara både sanna och falska. Ibland kan de vara befogade, men lika ofta kan de vara helt felaktiga. Ingenting behöver ha hänt barnet för att ett omhändertagande ska ske. Besluten grundas på antaganden och riskbedömningar om vad som eventuellt skulle kunna hända, vilket i praktiken innebär en fullständigt subjektiv tolkning, eftersom ingen med säkerhet kan förutsäga framtiden. Självklart ska barn skyddas från farliga föräldrar, men de måste också skyddas från godtyckliga ingripanden av 23-åriga oerfarna socionomer och deras lika inkompetenta chefer med offentlig sektor-frisyr, som verkar tro att deras magkänsla är en rättssäkerhetsprincip".
Tillägg: dolt hot från myndighetshåll; maskerat som "barnets bästa" men i form av "frivilligt tvång", "oberoende" granskningar av sina egna vilka inte visar några missförhållanden i verksamheten och därför friar dem från skuld, narrativkontroll genom att observera hur familjer påverkas av behandlingen som de utsätts för – att reagera för starkt = potentiellt våldsam, att reagera för svagt = likgiltig inför hela sin föräldraroll, Kafkatendenser där berörda parter tvingas erkänna någonting som de inte vet innebörden av alternativt som inte ens har ägt rum. Ju mer en påstådd incident upprepas i domar och akter, desto mer framstår den som sann.
Avslutningsvis läste jag för en tid sedan om en förälder som själv är föremål för fabricerade anklagelser och omhändertaganden, och som nyligen formulerade följande rader:
"Vad betyder 'våld och missbruk' i LVU-industrins språkbruk? Dessa har reducerats till semantiska verktyg – bevis som inte längre behöver nyans eller kontext. De är öppna för tolkning och därmed omöjliga att bemöta. De används utan tidsangivelse ("det har förekommit våld"), utan distinktion mellan trauma och kris, utan bevis ("risk för framtida våld") och utan differentiering mellan den som lider och den som utövar."
och
"'Barnets bästa' är inte definierat – trots det en juridiskt suverän trojansk häst i lagen. Resultatet är en klepto-juristokrati i förvaltningsrätten som matar en brutal Barn-Gulag arkipelag med råvara".
Som land befinner vi oss i en rävsax. Detta för den obetydliga andel barn som faktiskt far illa (de påverkar inte ens effektmåtten) och där det faktiskt kan finnas fog för anmälningar av det här slaget.
Som land befinner vi oss i en rävsax. Detta för den obetydliga andel barn som faktiskt far illa (de påverkar inte ens effektmåtten) och där det faktiskt kan finnas fog för anmälningar av det här slaget.
Men lite svinn får man räkna med när hela familjer bryts ner i grunden – visst ...?