Min hjärtefråga rent politiskt är diagnosnarrativet som jag – av ordvalet att döma – anser är just ett narrativ och ingenting annat. Jag vill nästan påstå att det är vår tids största sociala och medicinska skandal.
Diagnosnarrativet
Det går inflation i diagnoser. I dag identifierar sig fler än 1 av 10 svenskar med ett "neuropsykiatriskt funktionshinder" som anses medfött och obotligt men kanske *inte ens existerar. Det tycker jag är minst sagt skrämmande.
*Dessa existerar inte (i ordets rätta bemärkelse) av den enkla anledning att de varken går att verifiera medelst blod- eller vävnadsprov, röntgeninstrument, hjärnscanning eller liknande mätmetoder. Diagnoserna baseras endast på observationer och skattningsformulär, vilket riskerar att vila på godtyckliga och subjektiva grunder. Man tar sällan eller aldrig hänsyn till "kontextuella faktorer" – d.v.s. omständigheter som kan ha föranlett dessa besvär (läs: barndomstrauman eller motsvarande förklaringar). Man vill ogärna adressera orsakerna överhuvudtaget. Diagnosen ställs helt utan hänsyn till biomarkörer som kunnat påvisa och därmed fastställa att det rör sig om identifierbara avvikelser i hjärnan.
Aktuell forskning utmanar tack och lov synen på adhd och den traditionella bilden av densamma som en livslång hjärndefekt. Av studierna framgår tvärtom att symptomen kan fluktuera över tid beroende på individens livssituation såsom relationer, utbildningsnivå och arbetsliv.
Människor är olika
Alla människor besitter styrkor och svagheter i varierande grad. Att skräddarsy tillvaron utifrån en högre grad av energinivå, brister i koncentration eller hur besvären nu yttrar sig hos den enskilde individen, skulle nog göra underverk. Vidare, att inte betrakta sin diagnos som medfödd och obotlig, utan föränderlig såsom livet självt, hade också underlättat. Då slipper man det begränsande synsättet av onödig självidentifikation och arbetar i stället med att förvalta sina styrkor, respektive att jobba med sina svagheter likt något som kan upphöra över tid.
I dag misstas gärna nördiga egenskaper i kombination med svalt intresse för andra människor som autistiskt. Vad som anses nördigt eller inskränkt kan för övrigt förändras över tid eller beroende på var i världen vi befinner oss. Överskottsenergi och ett yvigt förhållningssätt förväxlas med adhd. Dessa personlighetsdrag behöver inte ens utgöra en svårighet hos den enskilda individen – även om vi intalas att se det så. Endast depressions- och ångestsymptom är egentligen att betrakta som problem. Dessa är alltid övergående på ett eller annat sätt.
Medicinering ses ofta som en lösning
Av de omkring 15 % av befolkningen som numera innehar en "npf"-diagnos beräknas 75 % av dem medicineras med ett centralstimulerande läkemedel av typen amfetaminliknande preparat. Med det följer ofta biverkningar. Medikalisering är ett begrepp som beskriver det här skeendet, men jag upprepar: ”läkemedelsindustrin tjänar inga pengar på friska människor”. Klart som korvspad att några ångestdämpande piller eller lite alkohol dämpar för stunden men det kommer inte tillrätta med de bakomliggande orsakerna, och på sikt har man löst absolut ingenting.
Påstått ökad kunskap om "npf"
Många menar att den ökade diagnostiseringen av adhd – och sedermera förskrivningen av läkemedel mot densamma – beror på ”ökad kunskap” och ”bättre diagnostik”. Då undrar jag naturligtvis vad det är för diagnostik som finner dessa höga siffror rimliga i förhållanden till den internationella prevalensen – d.v.s. den förväntade prognosen – av befolkningen i stort …? Vad är det för diagnostik som anser att skattningsformulär, beteendemässiga observationer och intervjuer är tillräckliga vetenskapliga bedömningsinstrument för att avgöra att någon har en medfödd och livslång neuropsykiatrisk funktionsnedsättning …?
Ett helt samhälle dansar efter denna pipa – sjukvården, diverse företag, myndigheter och organisationer samt stora delar av skolväsendet, och inte minst socialtjänsten. Det finns en stark lobbyism i dessa frågor; agendor och narrativ som driver på en sådan intensiv utveckling. Bara försäljningen av det narkotikaklassade adhd-läkemedlet Elvanse omsätter årligen miljardbelopp.
Ett helt samhälle vilar på föreställningen att våra personlighetsdrag är någonting bestående trots att det finns en uppsjö av människor som i vuxen ålder har fått sina diagnoser avskrivna. Om dessa individer aldrig hade funktionsnedsättningen från första början behöver man rimligen se över rutinerna för diagnostisering i sin helhet.
Sänkta trösklar för att uppfylla kriterierna för autism – som numera utgör ett spektrum – medför att allt fler stämmer in på en diagnos som tidigare var förbehållet ytterst få personer med en allvarlig kognitiv nedsättning både socialt och intellektuellt.
Vad föranledde dessa besvär och hur får man dem att upphöra?
Det sjuka är det nya friska
En annan punkt – som i viss mån faller in under nyssnämnda – är synen på psykisk ohälsa i stort.
I dag knaprar omkring 1 av 10 svenskar psykofarmaka. En av tio – låt det sjunka in. En så alarmerande siffra kan omöjligt vara representativ för en hel befolkning. Samtiden är sjuk, men är det individen eller systemet som behöver tillfriskna ...? Flera medier har i nutid illustrerat detta fenomen genom satir, som exempelvis den samhällskritiska filmen "Dance club" med biopremiär i detta nu. Här väljer man att rikta en känga mot hela diagnossamhället, och driver med det välkända faktum att psykiatrins uppdrag har blivit att dämpa patientens symptom i stället för att gå till botten med orsakssambanden.
Över en miljon svenskar plockar alltså ut antidepressiv medicin. Detta trots att studie på studie aldrig har kunnat fastslå de kort- eller långsiktiga effekterna av en sådan trend, och att någon mätbar dopamineffekt inte går att styrka.
Andra förklaringsmodeller till oönskade beteenden
Vad hände med olika livsstilsfaktorer, förhållandet mellan kosthållning och motion vs stillasittande kontra överaktivitetet, den plötsliga begränsningen i barns rörelsefrihet – som heter att man vill undvika skador på lekplatsen, curlandet, tillämpningen av ”lågaffektivt bemötande” som ofta ihopblandas med bristande gränssättning, eventuella trauman och uppväxtförhållanden, kaotisk hem- och skolsituation, smartphonens inträde och dess påverkan på uppmärksamhet, triggande av belöningssystem o.s.v.?
Dagens polariserade värld
Konsensus är stark hos en stor grupp människor på maktposition, och nåde dem som inte rättar sig i ledet. Varför måste motståndarsidan reduceras till ett epitet i stället för att diskutera själva sakfrågan? Och hur kommer det sig att somliga har ensamrätt på att diktera villkoren för rätt och fel?
En skrämmande del av den samtida debatten bygger på polarisering och föreställningen om upplevda hot/hat från olika håll, även i de fall dessa inte ens går att belägga. Detta för att de som går i bräschen för dessa frågor annars förlorar sitt existensberättigande om just upplevda hot/hat. Med ordets makt tillskrivs sedan personer som upplevs tillhöra den andra sidan diverse tillmälen som inte sällan slutar på ”-ist” eller ”-fob”.
Vi lever i en tid med mikroplaster, kemikalier, tillsatser, gifter, tungmetaller och hormonstörande ämnen. Detta kan man finna i allt ifrån skönhetsprodukter; kosmetika och hygienartiklar (däribland hårfärg, deodorant, nagellack och ansiktskräm) till livsmedel (tillsatser, e-nummer) och till och med leksaker (ftalater). Därtill injicierar vi frivilligt suspekta ämnen i våra kroppar.
Vi ser dagligen stora motsättningar mellan män och kvinnor (källa: ett kommentarsfält nära dig). Vissa semantiska ordval som ploppat upp på sistone är knappast någon av oss till egentlig gagn, och betecknar i några av fallen ren misandri. Begrepp som ”incel”, ”killgissa”, "toxisk maskulinitet", ”manspreading”, ”mansplaining”, "mansbebis", "vita kränkta män" och hashtags av typen ”notallmen” används i syfte att ironisera över det manliga släktet och därmed kratta manegen åt en viss typ av politiska krafter. Var och varannat diskussionsforum kopplat till frågor om abort, vaccin, feminism, migration, arbetsmarknad etc etc etc mynnar ut i att kvinnor och män tillskriver varandra osmickrande egenskaper. Jag bevittnar det här könskriget frekvent.
Vårt skadliga sätt att leva
Jag har sedan pandemins början blivit allt mer varse om sakens tillstånd, och bland annat sett över valet av schampo, tandkräm, solskyddsfaktor och deodorant. Jag är skeptisk till alkohol, psykofarmaka och hormonella preventivmedel. Jag slutade för många år sedan att färga håret. Jag har sent omsider blivit vegetarian och jag försöker samtidigt att undvika hel- och halvfabrikat i största möjliga mån.
Den samtida feminismen som ett samhällsproblem
Jag riktar skarp kritik mot den samtida feminismen, fenomenet "frivillig barnlöshet" och dagens generösa transpolitik där vi till och med överväger "könskorrigering" på minderåriga barn. Könsförnekelse i sin renaste form; är det rentav vår tids Kejsarens nya kläder ...?
De låga födelsetalen är sannolikt ett resultat av punkten ovan, i symbios med attityder som sprids inom vissa HBTQIA+kretsar vilka även uppmuntrar till pedofili. Det propageras för promiskuiösitet i såväl dokusåpor som i kvällspressen, queerteorier – med fokus på heterosexualitet som en social konstruktion, liksom den känslostyrt positiva inställningen till aborter, föreställningen om att jorden skulle vara överbefolkad, samt att frivilligt barnlösa fyller ut morgonsofforna och ifrågasätter familjebildning som en symbol för livets mening.
I dag sjukskriver sig kvinnor nära inpå dubbelt så mycket som män. Fler än någonsin tidigare uttrycker sig i termer av utbrändhet och stressrelaterade symptom. Detta medan de slåss om platserna på attraktiva positioner som tidigare har kännetecknats av män. Samtidigt rankas Sverige som ett topp-5-land avseende jämställdhet och levnadsvillkor. Mot bakgrund av det: hur mycket utgör egentligen teorin om "kvinnofällan" en rimlig förklaring till de höga sjukskrivningstalen bland kvinnor?
Heltidsjobb, barnuppfostran och hushållsarbete; tidigare i historien hade män och kvinnor en tydlig ansvarsfördelning över dessa områden. I takt med att hon klev in i arbetslivet och i vissa fall avstår barn har den utvecklingen kommit att förändras radikalt, men det har inte gjort henne så mycket lyckligare – tvärtom.
Den moderna kvinnan ägnar sig åt självförverkligande och hon ratar uttryckligen tanken på amning, blöjbyten och sömnlösa nätter. Faktum kvarstår att dubbelt så många kvinnor än män är brukare av psykofarmaka. Vad säger det om feminismen som ett samtida ideal?