Under morgonen trillade jag över ett inlägg på LinkedIn där skribenten anser att förskrivningen av adhd-läkemedel i dagens storskaliga mått är helt i sin ordning. Hon menar på fullt allvar att ”fler diagnoser inte innebär överdiagnostisering” och att centralstimulantia kan få dysfunktionella individer att plötsligt fungera normalt igen.
För mig är det helt obegripligt att någon kan försvara det här systemet, men jag upprepar: ”läkemedelsindustrin tjänar inga pengar på friska människor”. Klart som korvspad att några ångestdämpande piller eller lite alkohol dämpar för stunden men det kommer inte tillrätta med de bakomliggande orsakerna, och på sikt har man löst absolut ingenting.
I dag är 1 av 10 skolbarn – eller uppemot 15 % av befolkningen – diagnostiserade med adhd eller autism. Författaren menar att den ökade diagnostiseringen av adhd – och sedermera förskrivningen av läkemedel mot densamma – beror på ”ökad kunskap” och ”bättre diagnostik”. Då undrar jag naturligtvis vad det är för diagnostik som finner dessa höga siffror rimliga i förhållanden till den internationella prevalensen – d.v.s. den förväntade prognosen – av befolkningen i stort …? Vad är det för diagnostik som anser att skattningsformulär, observationer och intervjuer är tillräckliga vetenskapliga bedömningsinstrument för att avgöra att någon har en medfödd och livslång neuropsykiatrisk funktionsnedsättning …?
Hon fortsätter: ”Många vuxna – särskilt kvinnor – har levt större delen av livet med en obehandlad funktionsnedsättning som fått stora konsekvenser. Att dessa personer nu får rätt hjälp är ett framsteg, inte ett misslyckande.” Hur sjutton kan ”rätt hjälp” innefatta att skapa ett livslångt beroende av narkotikaklassade läkemedel i stället för att adressera orsakerna …?
Det här resonemanget är så befängt att hälften vore nog, och det tenderar att återkomma likt ett självspelande piano.