Just nu arbetar jag ihärdigt med nostalgitemat på min hemsida och det färgar av sig även offline. Jag är en nostalgiker av rang och värderar högt trallvänlig synthpop från det ljuva 80-talet, detaljrika barnboksillustrationer från förr, Ilon Wiklands dito, att botanisera bland dammiga LP-skivor, och bara tanken på att tjusiga skrivmaskiner av äldre modell en gång var i bruk.
Människan levde tidigare i ett betydligt långsammare tempo än dagens – men för att återgå till ett sådant tillstånd behöver man inte backa bandet alltför långt.Det var en tid då dopaminkickar inte fanns tillgängliga endast ett knapptryck bort, man hyrde VHS i fysisk butik för att sedan tålmodigt spola tillbaka dem manuellt, lyssnade på hackiga kassettband, inväntade att favoritmusikvideon skulle spelas på MTV, och såg fram emot nästa nummer av sin tidningsprenumeration.
Det var en tid där kreativa (äkta hant)verk ej var AI-genererade massproducerade dussinkopior, där musiken kändes mindre disharmonisk än dagens motsvarigheter, där resultatet av hur man blev i skolkatalogen utgjorde hela ens värld – ihop med andra fotografier som det i dag finns en uppsjö av i digital form, och som man därför har slutat uppskatta värdet av ...
Det var en tid där Astrid Lindgrens behagliga stämma dominerade i stället för det fartfyllda Paw Patrol eller valfri tiktok-video i ultrahastighet, och där materialen på kläder; inredning och leksaker faktiskt höll över tid och inte föll isär i handen. Vi skrev brev; skickade vykort och kanske till och med flaskpost.
Det var en tid där våra vokabulär inte innehöll moderna svordomar med anglosaxiska undertexter, där skjutningar och sprängningar var någonting mycket främmande i en svensk kontext, och där de många biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor avhandlades som de mest naturliga i världen.
Det var en tid där Astrid Lindgrens behagliga stämma dominerade i stället för det fartfyllda Paw Patrol eller valfri tiktok-video i ultrahastighet, och där materialen på kläder; inredning och leksaker faktiskt höll över tid och inte föll isär i handen. Vi skrev brev; skickade vykort och kanske till och med flaskpost.
Det var en tid där våra vokabulär inte innehöll moderna svordomar med anglosaxiska undertexter, där skjutningar och sprängningar var någonting mycket främmande i en svensk kontext, och där de många biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor avhandlades som de mest naturliga i världen.
Det var en tid före massinflationen av "npf-diagnoser" med tillhörande amfetaminmedicinering av barn, och en verklighet där folk faktiskt umgicks med varandra i stället för att sitta begravda i sina mobiltelefoner.
Jo, jag vet. Många har belyst dessa fenomen långt före mig. Det här är inget normaltillstånd. Jag vill bara levandegöra det som var så att dåtiden inte riskerar att glömmas bort i bruset av en sjuk samtid.
Jo, jag vet. Många har belyst dessa fenomen långt före mig. Det här är inget normaltillstånd. Jag vill bara levandegöra det som var så att dåtiden inte riskerar att glömmas bort i bruset av en sjuk samtid.