Så här i alla helgons dag-tider – och när julen snart står för dörren – kommer jag osökt att tänka på mina morföräldrar som känns så närvarande men inte längre finns med oss. De fick hela 72 år tillsammans, och majoriteten av mina finaste barndomsminnen är förknippade med dem.
Jag kan inte nog romantisera denna tid och plocka ut nostalgiska ögonblick som bestod av det vi åt och den tidstypiska inredningen i deras enplansvilla av vit mexitegel. Mormors milda mannagrynsgröt med russin som hon så omsorgsfullt iordninggjorde om morgnarna, pelarna i salongen där de årliga julborden intogs, gammaldags dekorerade julpynt med bleka mönster, Jenny Nyströms klassiska motiv, hur man som barn varsamt räknade stenarna på terrassen och drog fingrarna över den blanka och rundande ytan, fågeldammen med sin majestätiska utsmyckad på husets baksida, de murriga 70-talstapeterna, den spöklika korridoren, chiffonjén i finrummet, mystiska porträtt som hemsökte en om nätterna, knoppen på sängramens övre del som satt lös men aldrig rättades till. Att allt hade sin plats och att tiden liksom stod stilla alla år.
Jag vill så innerligt att även mina barn ska se tillbaka på våra jular med värme – magiska aftnar med närmast förtrollad stämning som sprungna från mina egna barndomsår.
Gammsystrar har en enastående förmåga att sätta ord på stämningar, ett nära inpå mästerligt foto och en makalös känsla med sina målande beskrivningar om "vargavinter", "alldeles runt knuten", "snön ger vika", "lever om när man går i trappen", "knarrar i golvet", "drar från gammfönstren", "vackert med rimfrost på rutorna", "sjunger in våren", "susar i laduväggen" och "vinterblek hud" för att beskriva olika årstidsväxlingar.
Följande av hennes tjusiga formuleringar får avsluta min rådande julstämning och nostalgikänsla för den här gången.
* * *
Vad vore oktoberaspens guldprydda topp som darrar trolskt i dimmor och töcken.
Vad vore midvinterns gnistrande snö, sömnigt ringlande över gran och fur. Vad vore junis ljumma gryningsljus som drar in över lundar och snår.
Och vad vore högsommarns grönsprängda prakt, förutan annalkande månaders löften.
Blir det mer poetiskt än så här ...?
* * *
I morgondimmans arla timme ruskade husfadern mig ur dvalan.
Omutlig spårade han upp mina bortlupna paltor, trugade på mig en packsäck rågad med förtäring och allehanda fotoapparater och knuffade mig ur boet.
Med stapplande fjät och ena ögat slumrande gick stegen tvärs genom den sovande byn och upp på heden som barndomens tallar bär.
* * *
Vi lutade våra huvuden samman och stirrade in i eldens bedövande flammor tills knastret gradvis dämpades och vi väcktes av den överrumplande tystnaden.
* * *
Jag minns barndomens jular. De som vi har inspelade på tjocka kassettband, liggandes i travar i föräldrarnas bokhylla.
Jag minns farfars sträva stämma när han läste för oss ur bibeln och mormors varma och runda höft tätt intill mig i soffan.
Jag minns hålet i morfars långkalsonger som syntes under tomtekostymen och de trekantiga paketen från mormor, med mitt och syskonens godishus.
Men framför allt minns jag mammas knog och slit för att vi alla skulle ha det bra. Sånt man egentligen inte förstod då men inser idag.
Jag minns barndomens jular. De som vi har inspelade på tjocka kassettband, liggandes i travar i föräldrarnas bokhylla.
Jag minns farfars sträva stämma när han läste för oss ur bibeln och mormors varma och runda höft tätt intill mig i soffan.
Jag minns hålet i morfars långkalsonger som syntes under tomtekostymen och de trekantiga paketen från mormor, med mitt och syskonens godishus.
Men framför allt minns jag mammas knog och slit för att vi alla skulle ha det bra. Sånt man egentligen inte förstod då men inser idag.
* * *
Jag har alltid burit en romantiserad bild av förr i tiden — den där mormor satt på mjölkpallens kant i kvällningen, med blåbärsfläckar på knäna och virkade grytlappar, medan vevgrammofonen sprakade gammeldans bakom spetsgardinen.
På den tiden när hönsen bar namn, gräset tuktades med lie, och lintottarna byggde sina benskydd av gamla böcker och tejpens ändlösa vals, virad med barnasinnets iver.
En tid då hemmets varje vrå andades nymanglat linne med lavendelknyten i vecken, och bittermandel från småkaksbak, sprungna ur mormors sirligt handskrivna recept.
Då möblerna var svarvade med kärlek av valkiga nävar och tålamod som mognat i vedbodens skymning — där snickaren, med sågspån i strumporna, hyvellim bakom örat och morfars gamla måttstock i fickan, lade själen i varje spik och knopp.
Jag har alltid burit en romantiserad bild av förr i tiden — den där mormor satt på mjölkpallens kant i kvällningen, med blåbärsfläckar på knäna och virkade grytlappar, medan vevgrammofonen sprakade gammeldans bakom spetsgardinen.
På den tiden när hönsen bar namn, gräset tuktades med lie, och lintottarna byggde sina benskydd av gamla böcker och tejpens ändlösa vals, virad med barnasinnets iver.
En tid då hemmets varje vrå andades nymanglat linne med lavendelknyten i vecken, och bittermandel från småkaksbak, sprungna ur mormors sirligt handskrivna recept.
Då möblerna var svarvade med kärlek av valkiga nävar och tålamod som mognat i vedbodens skymning — där snickaren, med sågspån i strumporna, hyvellim bakom örat och morfars gamla måttstock i fickan, lade själen i varje spik och knopp.