Förr om åren snubblade jag över Tomas Kayas utläggningar med jämna mellanrum; ofta i termer av "npf" och en försvarare av densamma. Han var uttalat fientlig gällande exponering av barn, liksom en hängiven anhängare av Priderörelsen. Detta i egenskap av maskrosbarn och homosexuell, djupt präglad av en hedersrelaterad uppväxtmiljö.
Jag uppfattade tidigt Tomas som konsensusstyrd och lätt enögd i frågor gällande barnuppfostran och föräldraskap. Mot bakgrund av sin dysfunktionella barndom ansåg han att skolor borde orosanmäla fler familjer där det fanns misstankar om att barn for illa; detta oavsett om oron var befogad eller inte.
I dag refererar Tomas till Sverige som det mest förvirrade landet genom historien. Med utgångspunkt i diverse bibelcitat identifierar han sig inte längre som "stolt bög", utan menar att han hela tiden blivit vilseledd att tro att denna läggning till varje pris måste bejakas. I själva verket anser han sig ha blivit omvänd – Jesus Kristus är numera [den ende] mannen i hans liv.
Vidare sticker han ut hakan och kritiserar dagens "abort som preventivmedel"-fenomen. Han ifrågasätter starkt *"könsbekräftande" vård av barn och unga, och blir ofta beskylld för sina "problematiska uttalanden" om transpersoner.
(*"könsbekräftande" satt inom citationstecken eftersom denna tvärtom inte bekräftar könet, utan i stället förnekar det – att betrakta som århundradets paradox).
Tomas Kaya lyfter fram cancelkulturen som ett sjukligt symptom på ett rådande debattklimat där enbart en typ av åsikt tillåts komma till tals. Han menar att mångfald endast applåderas när åsiktsuttryckaren följer strömmen inom t.ex. förskolans styrdokument för genusfrågor; inte ifrågasätter varför barn redan i förskoleålder ska påtvingas vuxnas identitetspolitiska intressen.
Ytterst uppfattar jag Tomas Kaya som en frisk fläkt i en ortodox samtid där oliktänkande ska motarbetas och tystas in i det längsta.