Tänk om jag hade fått pengar för varje gång en förälder ondgör sig över att dennes son Kevin eller Liam (notera hur fint jag spelar på fördomarna) beklagar sig över att nämnda son inte får tillräckligt med stöd i skolan. Föräldern anser att samhället behöver "mer kunskap om npf", och minsta ifrågasättande av inflationen inom densamma besvaras med ilskna mothugg. "Om du inte har barn med npf ska du knipa käft", ungefär. Detta i stället för att studera varför 1 av 10 skolbarn i dag dras med beteendeproblem så allvarliga att de anses behöva livslång medicinering. Detta i stället för att göra en ordentlig kartläggning kring hur man får problemen att upphöra för gott. Narrativet om att "npf" skulle vara något medfött och obotligt är just ett narrativ och ingenting annat. (Läkemedelsbolagen skrattar hela vägen till banken).
Människor anses numera oförmögna till förbättring och ingen ifrågasätter orsaken till att dessa åkommor inte ens går att styrka via exempelvis blod- eller vävnadsprover, röntgeninstrument, hjärnscanning eller liknande mätbara metoder. Ur led är tiden .... och mitt i all denna soppa finns det folk som har mage att likställa adhd och autism med diabetes, där det senare går att verifiera med blodprov och de förra enbart bygger på intervjuer, observationer och självskattningsformulär ... Med andra ord saknas helt en objektiv bedömningsmall som tar hänsyn till kontextuella faktorer (d.v.s. omständigheter i patientens liv som kan ha föranlett dessa besvär). Olika läkare kan dessutom komma fram till vitt skilda bedömningar, och vi borde därför betrakta diagnosen som högst tvetydig.
Inom västvärldens förfall anser jag även att feminism kvalar in. Den västerländska feminismen är fortsatt på stark frammarsch. Aldrig förr har väl abortfrågan varit så polariserad som nu, liksom födelsetalen så låga sedan alltfler människor väljer bort barn. Märk väl att jag talar om den grupp som frivilligt ratar allt vad familjeliv heter i förmån för att exempelvis swipe:a runt och jaga dopamin- och bekräftelsekickar på Tinder eller motsvarande dejtingappar.
Den samtida feministen slänger med trendord som "incel", "killgissa", "mainsplaining", "toxisk maskulinitet", "mansbebis" och "inteallamän" – allt för att ironisera över det manliga släktet. De bortser helt från den manliga populationen som dagligen bidrar till stora innovationer, hela samhällsbyggen, eller som utsätter sig för risker på arbetsplatsen (män är inblandade i nio av tio arbetsplatsolyckor med dödlig utgång). När stora ledare som president Trump skapar vapenvila mellan två krigsdrabbade länder bagatelliserar man sådana bedrifter in i det längsta. Mycket sällan vill man tillskriva något värde till personer som anses befinna sig långt ut på högerkanten. Etablissemanget anser att sådana uppfattningar ska bannlysas till varje pris.
I går snubblade jag över flera forumtrådar som på ett eller annat sätt berörde vår samtid och det västerländska sättet att leva. En av dem talade i termer av npc-människor (non-player character) – d.v.s. den grupp som inte styrs av medvetna själsligt förankrade tankar och beslut, utan handlar utifrån impuls och vad omgivningen förväntar sig av dem. Npc-människor talar uteslutande i klyschor (argumenten inom pro-choice-rörelsen är ett paradexempel från modern tid), följer trender och upprepar vad andra före dem har sagt. Detta kan man bevittna i de flesta politiska frågor av i dag – inte minst i infekterade ämnen à la migration, abort, vaccin och transpolitik. Samma person dövar sig med diverse substanser – såsom alkohol, skräpmat och lugnande läkemedel. Den lyssnar på disharmonisk musik med texter som uppviglar till våld, eller utsätter sina barn för ultrarapida You Tube-klipp där karaktärerna levererar hjärndöda repliker utan substans, och susar förbi skärmen likt en duracellkanin; allt för att skapa oreda i barnens ännu outvecklade hjärnor. Deras kroppar och sinnen matas med sockrade livsmedel (eller lightprodukter för all del), plastleksaker från suspekta internetsajter, och tillbringar alldeles för mycket tid framför en skärm. Jag själv – i egenskap av småbarnsförälder – är inte helt utan skuld, men jag försöker åtminstone reflektera över de val jag och mina barn ställs inför på daglig basis.
I går fastnade jag på en kvinnas Facebook-konto vars motto löd att eftersträva ett rent leverne utan "satanistiska inslag". Detta innefattade att bojkotta alla former av firande när det kommer till kommersiella högtider – i synnerhet Halloween. Hon avrådde starkt från användning av kemikaliebaserade solkrämer, och hon rekommenderade stora som små att regelbundet basta för att rensa kroppen från tungmetaller, men också att helt avstå från tv- och datorspel. Listan var betydligt längre än så, men detta är ett urval av vad personen representerade. Även om man inte nödvändigtvis behöver hålla med om allt sås ett frö kring hur jag själv uppfostrar mina barn och hur vi människor förhåller sig till saker och ting som så ofta tas för givet.
Det finns mycket att bekymra sig över när det kommer till samtida ideal. I mångt och mycket lever vi långt ifrån ursprunget när vi väljer att helt avstå från familjebildning, omge oss med syntetiska plaster och hormonstörande ämnen, injicera allt möjligt skräp i våra kroppar, belåna oss över tänderna och placera barnen på institution redan från 1 års ålder. Vi lägger våra liv i statens händer och vi litar blint på att de små lider av någon diagnos när de reagerar med eftertryck på den tillvaro som vi dagligen utsätter dem för ... Ibland kan det vara klokt att frångå kollektivet och sticka ut hakan när någonting inte känns bra. På så vis fattar vi mer välgrundade beslut baserat på hur vi själva vill leva och inte enbart utgår från vad andra människor förväntar sig av oss.