Baksidan med den samtida feminismen samt orsaken till de sjunkande födelsetalen

Tidigare i somras tillsatte Sveriges socialminister Jakob Forssmed en utredning med anledning av det låga barnafödandet, som enligt beräkningar ligger på de lägsta nivåerna som någonsin har uppmätts.

Personligen tänker jag att det är flera faktorer som samverkar till den här utvecklingen. Det propageras för promiskuiösitet i såväl dokusåpor som i kvällspressen, queerteorier (med fokus på heterosexualitet som en social konstruktion) har fått ett allt starkare fäste, liksom den positiva inställningen till aborter, föreställningen om att jorden skulle vara överbefolkad, att frivilligt barnlösa fyller ut morgonsofforna och ifrågasätter familjebildning som en symbol för livets mening. Klimatångest dominerar debatten inom miljö och klimat. Folk swipe:ar som tokar, vilket riskerar att skapa ouppnåeliga ideal. Det samtida upphöjandet av individualism och personlig frihet spelar också in. Jag har även en egen teori om att narrativet kring ”medfött och obotligt” påverkar de 10 % av befolkningen som innehar en ”npf”-diagnos. I rädsla för ärftlighet avstår dessa personer i högre utsträckning från reproduktion, även om ett sådant samband inte har gått att fastställa.

Minskad fertilitet kan också ha sin förklaring i den omgivande miljön. Livsmedel, hygienartiklar, kosmetika och mikroplaster proppas fulla med allehanda gifter och tillsatser. Attityden och inställningen till graviditet och barnafödande är emellertid det som jag kommer att rikta in mig på i huvudsak, snarare än miljögifter och hormonstörande ämnen.

Vissa semantiska ordval skapar också motsättningar mellan män och kvinnor, och är knappast någon av oss till egentlig gagn. Begrepp som ”incel”, ”killgissa”, "toxisk maskulinitet", ”manspreading”, ”mansplaining”, "vita kränkta män" och hashtags av typen ”notallmen” används i syfte att ironisera över det manliga släktet och därmed kratta manegen åt en viss typ av politiska krafter.

Var och varannat diskussionsforum kopplat till frågor om abort, vaccin, feminism, migration, arbetsmarknad etc etc etc mynnar ut i att kvinnor och män tillskriver varandra osmickrande egenskaper. Jag bevittnar det här könskriget nästintill dagligen i ett kommentarsfält nära dig.

Samtidigt kan vi skönja motsatta tendenser som att hemmafruidealet är på väg tillbaka, åtminstone i små doser. Man myntar uttryck som ”tradwife” (av ordet traditionell) och ”soft girl”. Feministerna ondgör sig över den upplevda tillbakagången till 1950-talets ”stå vid spisen”-tillvaro. Dock, nära nog dubbelt så många kvinnor som män är långtidssjukskrivna. Fler kvinnor än någonsin tidigare uttrycker sig i termer av utbrändhet, utmattning och stressrelaterade symptom. Detta medan de slåss om platserna på attraktiva positioner som tidigare har kännetecknats av män.

Den moderna kvinnan ägnar sig åt självförverkligande och hon ratar uttryckligen tanken på amning, blöjbyten och sömnlösa nätter, men frågan är om det har gjort henne så mycket lyckligare. Faktum kvarstår att dubbelt så många kvinnor än män är brukare av psykofarmaka. Vad säger det om feminismen som ett samtida ideal?