”Medfött och obotligt” heter det minsann – ett tankesätt som omöjliggör förändring och begränsar individens förmåga till utveckling – i synnerhet våra små som är beroende av vägledning från den vuxne. Man tar sällan eller aldrig hänsyn till omkringliggande omständigheter (”kontextuella faktorer”) och någon annan lösning än medicinering föreslås i mycket liten utsträckning. Problemet (d.v.s. ett av många) är att denna påstådda sanning anammas av såväl medier som sjukvård, skolväsende, myndigheter, företag och organisationer runt om i landet, och man blundar totalt för de holistiska perspektiven.
För egen personlig del kan jag inte begripa hur en enda människa köper detta narrativ och jamsar med i dess fåniga teaterspel, i synnerhet inte när det gäller våra små som fortfarande befinner sig under utveckling och är beroende av trygga vuxna som vägleder dem längs resan som kallas livet.
Människor som lider nämnvärt av svåra normbrytande beteenden som att skada sig själv eller andra, bristande impulskontroll/känsloreglering, begränsande tvångsritualer eller liknande, ska naturligtvis få hjälp med just dessa specifika utmaningar, men det bör aldrig ses som ett definitivt tillstånd. Människan är betydligt mer komplex än så här. Hon är föränderlig och formbar, påverkad av kontextuella faktorer; omgivning och sammanhang; trauman, prövningar och erfarenheter. Bättre är då att använda sig av all samlad expertis vi trots allt har när det kommer till traumamedvetna modeller.
Att det numera går inflation i ”npf” – och sedan länge har tappat sin ursprungliga betydelse – tenderar att bli självuppfyllande på så vis att man riskerar att begränsas av förväntningar och stereotyper. När dessa egenskaper betraktas som medfödda och obotliga kan det leda till en uppfattning om att tillståndet är permanent. Man går därmed helt miste om individens möjlighet till utveckling, potential och förändringsbenägenhet. Det är att betrakta som en mycket farlig utveckling när ingen kan tydliggöra vad som ens skiljer adhd från inte adhd.