Bipolaritet som en del av diagnosnarrativet

Utöver "npf"; andra psykiatriska diagnoser – typ bipolaritet – omgärdas också av ruskigt narrativ, om du frågar mig. Inte heller där tar man hänsyn till så kallade ”kontextuella faktorer” – d.v.s. varför personer ens uppvisar symptom som man normalt förknippar med stora känslomässiga humörsvängningar, utan man bara konstaterar saker utifrån observationer (i bästa fall). Detta trots att evidens i form av biomarkörer helt saknas, samt att man gärna missar eventuella trauman som gett upphov till besvären i fråga. Med evidens menar jag t.ex. blod- och vävnadsprover eller motsvarande mätinstrument för att kunna påvisa att personen svänger i sinnesstämning utöver det normala. (Nej, litiumvärden är inte en sådan måttstock).