Varför skjuter "npf"-diagnoser i höjden?

Man pratar ofta om att det tidigare skedde en ”underdiagnostisering” på "npf"-området, varför adhd, autism etc fullständigt har skjutit i höjden de senaste tjugo åren, eller åtminstone påståendet om dess existens. Detta samtidigt som kriterierna vidgats till den grad att det numera utgör ett spektrum, som praktiskt taget stämmer in på alla människor i någon utsträckning.

Jag ifrågasätter rimligheten i att närmare 20 % av befolkningen skulle omfattas av en livslång funktionsnedsättning. Oavsett minskat stigma finns det ingenting i världen som motiverar ett sådant resonemang (typ ”ökad anmälningsbenägenhet” framför att se hur problemen alls uppstod samt hur man får dem att upphöra).

Vad hände med olika livsstilsfaktorer, förhållandet mellan kosthållning och motion vs stillasittande kontra överaktivitetet, den plötsliga begränsningen i barns rörelsefrihet (som heter att man vill undvika skador på lekplatsen), curlandet, tillämpningen av ”lågaffektivt bemötande” som ofta förväxlas med bristande gränssättning, eventuella trauman och uppväxtförhållanden, kaotisk hem- och skolsituation, smartphonens inträde och dess påverkan på uppmärksamhet, triggande av belöningssystem o.s.v.?

Nej, jag ifrågasätter starkt en naturlig ökning av adhd och autism för att det tidigare ska ha skett en underdiagnostisering på området. Ökningen är biologiskt-evolutionärt omöjlig under en så begränsad tidsrymd om endast 2–3 decennier.