Jag har full förståelse för att skolan har fullt upp. Det handlar inte längre om att bedriva undervisning, utan om att förhålla sig till alla anpassningar i stället för att betrakta barn som individer med just sina styrkor och svagheter. Allt måste faktiskt inte sjukdomsförklaras och problematiseras till absurdum. Det leder endast till onödig självidentifikation och ett lidande som helt kunnat undvikas om man bara var förmögen att lyfta blicken något. Det går exempelvis alldeles utmärkt att införa mer rörelse på schemat, att se över hur klassrummet är utformat, att identifiera andra pedagogiska brister – eller varför inte ta reda på orsaken till Xxx utåtagerande beteende? Vad var det egentligen som föranledde att X slog Xx den där gången?
Är det verkligen rimligt att den obligatoriska skolan kräver medicinering för att en tiondel av alla elever ska kunna fullfölja sin skolgång? Kanske ligger förklaringen snarare i ett massivt systemfel som de ökade kraven inom skolan till stor del bär ansvar för.