I dag tipsar jag om en film i temat samhällskritik. Den heter "Dance club" och går upp på de svenska biograferna i detta nu. Trots att filmen marknadsförs som en skruvad komedi skvallrar temat om en dyster verklighet som ligger till grund för en majoritet av mina ”npf”-kritiska inlägg på den här bloggen. Den väljer nämligen att rikta en känga mot hela diagnossamhället. Här driver man med det välkända faktum att psykiatrins uppdrag har blivit att dämpa patientens symptom i stället för att gå till botten med orsakssambanden. Referensen till Johan Bengtsson var särskilt vass. Han är ST-läkare i psykiatri och har närmast gjort sig ett namn som en systemkritisk pionjär i dessa frågor.
Karaktärerna ”samlar på neuropsykiatriska diagnoser” och ”gräver djupt i pillerburken”. Den illustrerar en närmast dystopisk samtid; lukrativ som få, där diagnoser sätts på tok för lättvindigt. Man konstaterar krasst att det i dag pågår en diagnosinflation, och jag är starkt benägen att hålla med.
Samtiden är sjuk men är det individen eller systemet som behöver tillfriskna?
"Dance club", nu på en biograf nära dig.